Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Flux rotar närmast freudianskt i barndomen

Verken på ”Flux” både kommunicerar och dissekerar, skriver Sara Berg som har sett masterstudenterna från Malmö konsthögskola ställa ut på Skissernas.

Installationsvy från ”Flux” på Skissernas Museum. Längst fram Andreas Amble, ”Utan titel (Speed Table)”, 2019. Till vänster Karoline Sætre, ”61°12'59.0"N 12°19'15.7"E”, 2019. Till höger Stephan Møller, ”Scotoma” (detalj), 2019. Längst bak Rannveig Jónsdóttir, ”9 formler för skulpturer” (och skulptur nr 5), 2019.Bild: Emma Krantz/Skissernas Museum

Flux

Andreas Amble, Rannveig Jónsdóttir, Carl-Oskar Jonsson, Cecilia Kanthi Jonsson, Gabriel Karlsson, Sisse Mark, Stephan Møller, Mariella Ottosson, Carolina Sandvik, Anders S. Solberg, Simen Stenberg, Karoline Sætre, Carl Østberg, Elisabeth Östin. Skissernas museum, Lund, t o m 8/9.

På samma sätt som Fluxus-rörelsens företrädare var mer intresserade av skapandeprocessen än av det färdiga verket har de fjorton avgångsstudenterna från Malmö konsthögskolas masterprogram intagit ett undersökande förhållningssätt till konsten. Ibland framstår deras verk nästan som en form av egenterapi eller ett detektivarbete. Ett närmast freudianskt rotande i barndomen.
Utställningen ”Flux” rör sig på flera sätt. Dels knyter de olika verken an till varandra – de kommunicerar, samspelar och förstärker varandra – dels har de föregåtts av långa processer och en hel del både fysiskt och mentalt krävande arbete.
Isländska Rannveig Jónsdóttir har följt med en fiskebåt ut på Norra ishavet, blivit olidligt sjösjuk, fört loggbok och statistik och därefter ritat upp en serie formler baserade på sina observationer. Utifrån en av dessa formler har hon sedan skapat en skulptur som liknar ett stycke lösdrivande is, som ett motsägelsefullt försök att konkretisera sin upplevelse.
Cecilia Kanthi Jonsson, ”Blind Spot, I didn't know their stories but we had the same eyes”, 2019.Bild: Skissernas museum
Svenska Cecilia Kanthi Jonsson har hittat ett annat sätt att närma sig sitt ursprung. Hennes stillsamma fotografier av allvarsamma fiskare längs Malmös kajer handlar om balansen mellan tillhörighet och ensamhet. Om att söka sig till sammanhang i miljöer där man kanske inte har några. Hon är adopterad och precis som de metande männen har hon rest långt innan hon anlände till Malmö.
Också norska Karoline Sætre har letat sig tillbaka till sin uppväxt. Hennes hopsamlade föremål presenteras i två olika skulpturer. Den ena är en mossbeklädd låda från barndomen, den andra föreställer konsthögskolans lokaler och representerar platsen där hon befinner sig nu. En älgtand, en gammal svamp.
Installationsvy. På golvet Karoline Sætre, ”55°36'03.3"N 13°01'28.8"E”, 2019. På väggen Carl-Oskar Jonsson, ”Untitled”, 2019.Bild: Emma Krantz/Skissernas Museum
Ofta påminner verken snarast om Fluxus-föregångaren dadaismen. Dess antikonst (med bland annat readymades) skapades för att ifrågasätta den rådande konstscenen. Inte bara Sætres symmetriskt utplacerade objekt kvalar in här, det gör även svenske Carl-Oskar Jonssons övermålade reklamskyltar.
Han nöjer sig inte med att försöka reda ut vad som är konst; han vill gå till botten med vem själva konstnären är. Först ser hans monokroma dukar ut som tomma, glansiga ytor, men betraktade ur vissa vinklar framträder det bakomliggande motivet. I utställningens informationsblad kan man läsa om hur han under utbildningens första år tog med sig en kollegas målning till ett ateljésamtal med en gästlärare, för att pröva sin tes.
Det är genomgående stort fokus på det teoretiska i utställningen, på bakomliggande orsaker. Som i danske Stephan Møllers estetiska dissekerande av vad som händer i kroppen när vi dör. Hans installation består av både klinisk information och mångfaldigt uppförstorade anatomiska beståndsdelar, som i den här skalan liknar fantasifulla sagofigurer eller något från yttre rymden.
Anders S. Solberg, stillbild ur ”Transmutations pt.4 – Iosis”, 2015–2016.Bild: Skissernas museum
Norske Anders S. Solbergs kemiliknande studier av olika ämnen, presenterade i glasburkar och som videokonst är en annan favorit. Också här bygger verken på noggrann efterforskning och praktiska experiment.
Men om dadaismen handlade om att motsätta sig samtidens konstklimat, har studenterna här snarast omfamnat det. De senaste åren har det skapats mycket installation, skulptur och självbiografisk konst på de olika konstskolorna och den här avgångsutställningen är inget undantag.
Att målningarna är få är därför inte överraskande, däremot är det förvånande att inte fler har ägnat sig åt den nyligen så populära videokonsten och fotografin. Det betyder dock inte att det dokumentära och autofiktiva har försvunnit, det presenteras numera bara i andra former.
Gå till toppen