Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Kvartettspel på högsta nivå

Dahlkvistkvartetten är ett ljus i mörkret, konstaterar Henrik Halvarson som hörde dem i Brunnby kyrka.

Dahlkvistkvartetten: Jon Dahlkvist, Kersti Gräntz, Hanna Dahlkvist och Alexander Kagan.Bild: Nicklas Thegerström

Dahlkvistkvartetten

Musik i Kullabygden. Brunnby kyrka 8/7.

Sverige har en stolt tradition när det gäller stråkkvartettensembler. Alltifrån den Aulinska kvartetten vid förra sekelskiftet via Kyndelkvartetten 50 år senare till Freskkvartetten i slutet av 1900-talet. Men sedan freskarna la av har det blivit allt svårare att kunna satsa helhjärtat på kvartettspelande och ensemblerna löser av varandra i rampljuset. Yggdrasilkvartetten och Talekvartetten hör man exempelvis inte talas om längre.
Men allt är inte nattsvart idag. En stark ljuspunkt är Dahlkvistkvartetten. Sedan sin start 2007 har den rönt mycket uppmärksamhet och fått fin kritik för sitt spel. Bland annat belönades de med en Grammis för bästa klassiska album 2018 där de spelar Andrea Tarrodis stråkkvartetter.
Med ett program bestående av musik av Mozart, Ravel och Grieg bjöd de på en högtidsstund för oss som älskar kammarmusik. För en gångs skull var det inte överord när de presenterades. Det var en enastående uppvisning av samspelthet och pregnans i spelet genom hela kvällen. Det märktes tydligt att kvartetten hade varit ute på en längre turné och fått musiken att leva på ett helt spontant sätt utan att de tummade på precisionen det minsta.
I inledande "Jaktkvartetten" av Mozart uppnådde de en nära nog perfekt klassisk balans. Inte alltför elegant, men inte heller alltför egensinnigt för dess egen skull. Klangligt var framförandet så snyggt som man någonsin kunde begära.
I Ravels F-durkvartett tog man ut svängarna lite mer, som för att inte fasta i fällan att göra verket till att handla om klangligt raffinemang. Men den riktiga passionen sparade Dahlkvistarna till Griegs g-mollkvartett. Här blev spelet nästan orkestralt, så starkt drev man på i de väldiga stegringarna. Ibland var det som om musiken lyfte en från kyrkbänkarna bara genom uttryckskraften.
Nu hoppas jag bara att Helsingborgs kammarmusikförening ser till att bjuda in dem så snart som möjligt, innan det är för sent.
Gå till toppen