Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Ledare: Kärnenergiavtalet var inte perfekt. Men det fungerade.

Donald Trump med en order om skärpta sanktioner mot Iran.Bild: Alex Brandon
I helgen gick tiden ut. När Iran drog sig ur det internationella kärnenergiavtalet i början av maj fick berörda europeiska länder sextio dagar på sig att lätta på sanktionerna mot Teheran. Då de inte gjort det meddelade regimen i söndags att den ökar anrikningen av uran över avtalad gräns.
Det rör sig fortfarande om betydligt lägre nivåer än vad som krävs för att framställa kärnvapen, men situationen i stort är ändå allvarlig för regionen. Och i sammanhanget är det plågsamt tydligt att läget följer av USA:s hårdföra utrikespolitik.
När den amerikanske presidenten Donald Trump i fjol ensidigt sade upp kärnenergiavtalet med Iran hänvisade han till att det har stora brister. På den punkten är det svårt att säga emot. Avtalstexten går till exempel inte närmare in på vad som ska hända om Iran inte följer det överenskomna. Missilprogrammet berörs inte heller och gränsen för urananrikning gäller bara i femton år.
Men trots dessa svagheter hade kärnenergiavtalet en stor fördel: det fungerade.
Såväl FN:s atomenergiorgan IAEA som andra internationella bedömare bekräftade att Iran gjorde sig av med merparten av sitt anrikade uran. Samtidigt sattes större delen av anrikningscentrifugerna ur bruk och lagren av anrikat uran minskades till en bråkdel av tidigare nivåer. I kölvattnet av avtalet förbättrades även relationerna mellan Iran och omvärlden.
Nu hörs åter krigiska tongångar från Teheran. En befälhavare i revolutionsgardet påpekade häromdagen att amerikanska militärbaser är inom räckhåll för iranska robotar. Och i förra veckan hotade en ledande parlamentariker med förstörelse av Israel vid ett eventuellt amerikanskt militärangrepp mot Iran.
Av allt att döma stannar provokationerna inte heller vid hot. Ett flertal attentat har utförts mot fartyg som passerat genom det strategiskt viktiga Hormuzsundet och spåren i utredningarna pekar mot Teheran. Iranierna har dessutom hotat att spärra sundet om de inte får exportera sin olja.
Det handlar om transportvägen för en femtedel av världens olja och USA försöker nu hantera läget därefter. På onsdagen lanserade försvarschefen Joseph Dunford förslaget att bilda en internationell vaktflotta som eskorterar oljefartyg genom Hormuzsundet.
Det är möjligen en nödvändig, men ingen riskfri strategi. I takt med att den militära närvaron trappas upp i området ökar också risken för konfrontationer och missförstånd. Även om ingen av parterna egentligen har något att vinna på våld finns risken för situationer som kan leda till väpnad konflikt.
För ett par veckor sedan, då Iran skjutit ned en amerikansk drönare, var USA enligt Vita huset bara tio minuter ifrån att anfalla iranska mål. Trump avblåste attacken i sista stund. Det uppgavs han ha gjort av humanitära skäl.
Men vilka tankar som styr den mer långsiktiga amerikanska Iranpolitiken är alltjämt höljt i dunkel. Pressen från USA:s ekonomiska sanktioner ökar uppenbart inte iraniernas förhandlingsvilja. Och även om europeiska länder helst hade följt en annan väg diplomatiskt blir det i praktiken svårgenomförbart – företag som fortsätter förbindelserna med Iran riskerar att drabbas av USA:s följdsanktioner
I detta läge är Teherans agerande, om än beklagligt, inte alldeles svårbegripligt. Varför skulle Iran fortsätta att följa ett avtal som landet inte längre har några ekonomiska fördelar av?
Trump må ha tagit till tuffa tag i syfte att uppnå förbättring – följden blev att Iran drog i väg åt oönskat håll.
Det visar att hårda tag inte räcker i världspolitiken, liksom att ett avtal med klara brister kan vara bättre än inget alls. Fortsatta samtal med Iran bör därför också rimligtvis föras i pragmatisk anda.
Gå till toppen