Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Heidi Avellan: En stilla bön i Bromölla.

Spelar det roll om SD styr kommunen? Det öppnar för språkutarmning på bibliotek, slöjförbud och i Bromölla böneförbud på jobbet.

En kort stund.Bild: Casper Hedberg / TT
Det tar ganska exakt trettio sekunder att be Fader vår. Högst trettiofem. Jag säger inte att just det är särskilt bra, att böner ska vara tidseffektiva. Bara att just Fader vår inte ens tar en minut. Så kort är den bön som, enligt kristen tradition, Jesus själv har lärt sina anhängare.
Trettio sekunder.
Det är för mycket för de styrande i Bromölla.
I en tid när många känner sig stressade och illa till mods kan den stunden, eller kanske några minuters tysta tankar till Gud, betyda mycket för frid i själen.
Men så vill de inte ha det i Sverigedemokraternas Bromölla.
Inte på arbetstid. Inte för att det alltså skulle sluka så mycket tid av själva jobbet, det har kommunen inte haft problem med, inte av effektivitetsskäl, utan för principens skull. Det ska inte förekomma böner på kommunala arbetsplatser i Bromölla – ingen kommunal verksamhet ska anpassas efter medarbetares religion.
Förbudet infördes i början av juni och har både anmälts till Justitieombudsmannen och Diskrimineringsombudsmannen och överklagats till förvaltningsrätten.
Ingen minut för en bön och ett par djupa andetag. Ingen ny kraft för dem som inte söker den med en kaffe. Eller ja, en tyst bön får man be, bara det inte stör arbetet. Det går inte att hindra.
Så nej, det handlar väl inte om Fader vår, om en kristen kommunanställds lilla bönepaus. Det SD-yrkande om att inte tillåta att det inte ska vara några bönestunder på arbetstid som fick stöd från M och KD är alltså egentligen ett förbud mot bönestunderna med tvagning och bönematta. De muslimska. Lokalpolitikerna i Bromölla står uppenbarligen inte ut med att muslimer ber någon av sina fem dagliga böner på arbetstid. Eller så står de helt enkelt inte ut med muslimer?
Så när intoleransen griper kring sig blir det en hagelsvärm mot en mygga. När SD vill markera mot muslimer måste alla dras över en kam. Eftersom det inte går att förbjuda bara muslimers böner så får det bli ett generellt förbud. Då drabbas alla troende – bland dem judarna.
Förbudet har ett enda syfte, skriver Willy Silberstein, styrelseledamot i Svenska kommittén mot antisemitism, i Aftonbladet (6/7):
Att diskriminera, att stänga ute. I praktiken också judar. Han är övertygad om att de ansvariga med SD i spetsen gör detta för att markera mot muslimer, men indirekt också mot andra religiösa grupper. Enligt honom kan en religiös jude behöva cirka sju minuter om dagen för en kort bönestund. Sju minuter. Det går inte att ordna i Bromölla?
”Mindre än 80 år efter Förintelsen är religiösa judar på väg att stoppas från att ta jobb i en svensk kommun.”
Arbetstid är tid som arbetsgivaren förfogar över. På jobbet har de flesta raster, typiskt då lunchrast; enligt arbetstidslagen ska en anställd ha en rast senast efter fem timmars arbete.
Utöver det har de anställda rätt till pauser, korta andhämtningar på arbetstid. En kopp kaffe med arbetskamraterna, lite småsnack. En cigarrett, kanske. Eller onani? Den australiensiska sexskribenten Nadia Bokody, berättar på bloggen shesaid.com att hon istället för fika tar en onanipaus, efteråt är hon mer fokuserad; ”jag onanerar på jobbet och det borde du också göra”. Kanske det. Eller poesi? Lite yoga? Meditera? Något för välmåendet, något mot stress.
Poängen är att var och en ska ha frihet att välja. En kort stunds frihet. En stund för sig själv eller ens gud. Eller ett sätt att jobba bättre – som socialsekreterare Pernilla Franklin menar. Hon har anmält sig själv för brott mot förbudet.
Det går inte att förbjuda kontakten till en gudom för den som söker den kontakten.
Det vet förstås också lokalpolitikerna i Bromölla. Som trots det inte skäms för sin klumpiga islamfientlighet
Staten, den offentliga makten, är sekulär och ska vara det. Medan samhället är religiöst, också, och individerna där har religionsfrihet. Frihet till religion eller frihet från religion. En mänsklig rättighet.
Det går inte att blunda för att religion spelar en roll i mångas tillvaro. Och de som inte tror får helt enkelt tolerera att andra gör det. Det krävs respekt från två håll och den som vill förstå samhället behöver också förstå den aspekten.
Religionen har ingen plats i offentligt beslutsfattande, men på vilka grunder troende fattar sina beslut är deras ensak. I den brittiska omröstningen om EU-medlemskap 2016 verkar religiös tillhörighet ha spelat in:
Drygt 60 procent av anglikanerna, medlemmar i Church of England, röstade för brexit, men inte ens 50 procent av katolikerna och presbytarianerna. Hos metodisterna och baptisterna var det helt jämnt, bland judarna var lämna-falangen något större, medan bara 30 procent av muslimerna röstade för brexit. Och hos de icke-religiösa var en klar merpart för att stanna.
Vad betyder det här?
Det finns säkert många förklaringar – att EU setts som en katolsk klubb kan spela in, det kan irritera anglikaner. Men mest av allt väcker det tankar om att politik kan tolkas på fler sätt än rent ideologiskt.
Medan böneförbudet i Bromölla är svårt att tolka på något annat sätt än att det fortfarande finns politiska krafter i Sverige som har svårt att tolerera muslimer och judar. Och inte bryr sig mer om det ”svenska kristna arvet” partiet talar sig så varmt för mer än att det går att offra bönestunder för att markera.
Gå till toppen