Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Alltför vackert på Krapperups konsthall

Det realistiska måleriet kan visa en verklighet som skaver. På Krapperups konsthall idealiseras skönheten, men Johanna Gredfors Ottesen hittar också exempel på riktigt bra måleri.

”Vilande man”, olja på duk av Johan Patricny.

Konsten berättar - samtida realistiskt måleri

Sirje Papp, Johan Patricny, Rodion Petroff, Stanislaw Zoladz, Joakim Johansson, Anders Moseholm, Christopher Rådlund, Anette Björk Swensson, Anastasya Kuznetsova-Ruf. Krapperups konsthall. Tom 4/8.

Utställningen ”Konsten berättar – samtida realistiskt måleri” är ett samarbete mellan Krapperups konsthall och Galleri Agardh & Tornvall, som specialiserat sig på just samtida figurativ konst. På Krapperup har man visat mer och mer av den varan de senaste åren, med verk av klassiskt skolade målare som Odd Nerdrum och Nick Alm, men också exempelvis Nygårds Karin Bengtssons fotografier influerade av äldre måleri.
Den här gången visas flera konstnärers verk tillsammans. Nio stycken målare visar stora individuella skillnader, från hyperrealistiska blänkande vattendrag i Stanislaw Zoladz akvareller till dämpade sepiatoner i Anastasya Kuznetsova-Rufs stiliserade målningar och Johan Patricnys porträtt i klassisk tradition. Utgångspunkten är hur man har tolkat begreppet realistiskt måleri, som å den ena sidan anger att det handlar om realistiska avbildningar, å den andra betonar måleriet, som ju alltid innehåller ett mått av tolkning och bearbetning.
"Spyglass", kol och tempera på duk av Anastasya Kuznetsova-Ruf
För omkring tio år sedan uppstod en debatt om det idealiserat sköna i konsten och dess relevans i en samtida kontext, i samband med utgivningen av Johan Lundbergs bok ”Figurationer” och utställningen med samma titel på Edsviks konsthall. Jag tänker på den debatten när jag ser vad man har valt att visa här, för innehåller utställningen egentligen någonting, en enda målning, som inte idealiserar det sköna? Nej. Realistiskt måleri i betydelsen att visa verkligheten som den är, utan försköning, är knappast något man ser här.
Och vad är då för fel på det idealiserat sköna, kan man undra. Tja, det är inte nödvändigtvis något fel. Jag håller inte med om att det har spelat ut sin roll, som en del kritiker hävdade i nyss nämnda figurationsdebatt. Bra måleri finns det alltid plats för, utfört med energi och djup och känsla kan det ge alldeles fantastiska upplevelser av konst. Det är i det stelnade, försiktiga, alltför energifattiga som det blir platt och livlöst, och så blir det tyvärr emellanåt i den här utställningen.
"The Dreamer ll", olja på duk av Sirje Papp.
Men här finns också riktigt bra måleri. Exempel på motsatsen till det stelnade måleriet visar Christopher Rådlund i en serie lågmälda men stämningsmättade målningar, skildringar av ett öppet landskap en sommarnatt, svagt upplyst av månsken. Det låter romantiskt men är fritt från svulstighet, känns rent och klart och daggfriskt som natten är.
En som tar ut svängarna och tänjer en aning på begreppet realistiskt måleri är Anders Moseholm, som på stora dukar målar interiörer där färgerna stundvis vibrerar mot varandra i ett slags förhöjd verklighet. Moseholm målar även ödsliga dystopiska stadslandskap, bilder av en övergiven civilisation som tycks utspela sig i ett slags vagt efter katastrofen-scenario.
”Temporary full” av Anders Moseholm.
Moseholms målningar tillhör inte de verk som illusoriskt bländar betraktaren, men de tar fasta på utställningstiteln ”Konsten berättar”, anger ambitionen att fånga ett ögonblick så som det ser ut, låsa fast ett skeende i en bild och låta den representera ett skeende.
Jag tycker inte alls att en allmän definition av bra måleri bör ha detta som ett kriterium för kvalitet, men i just denna utställning är de verk som sticker ut sådana som innehåller ett tydligt berättande element.
Gå till toppen