Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Det passar Marguerite Duras perfekt att skriva om regnet

Vad krävs för att verkligen skriva? I sina sommarkrönikor arbetar sig Marguerite Duras genom glömska och utplåning fram till litteraturen. Jenny Högström hittar tröst i hennes orubbliga tvivel.

Marguerite Duras.Bild: John FOLEY/Opale

Marguerite Duras

Sommaren 80. Översättning: Kennet Klemets. Ellerströms.

"Så, nu skriver jag för Libération. Jag har inget ämne för någon artikel. Men jag tror inte det är nödvändigt. Jag tror jag ska skriva om regnet." Med dessa rader inleder Marguerite Duras i juni 1980 en sommarserie om tio krönikor – en i veckan – för den franska dagstidningen. Utgångspunkten är klassiskt Durasterritorium: en fransk badort vid Atlantkusten. Himmel, hav. Tidvattnet som kommer och går. Sommarstiltje, semesterfirare, ett kollo. Alltsammans organiskt sammansmält med nyhetshändelser som driver förbi, som författaren fångar upp och sedan släpper nästan genast eller kanske håller kvar en stund: Sommar-OS i Sovjetunionen (skulle fransmännen delta eller inte? jo, så blev det), svälten i Uganda, bombdådet i Bologna och inte minst den stora strejken i Gdansk som blev upprinnelsen till den polska Solidaritetsrörelsen.
Duras zoomar in och ut, allt är lika lätt, lika förtätat, och klipptekniken exakt. Att hon ägnat åren dessförinnan åt film verkar logiskt.
Redaktören på Libération ville inte ha vanliga nyheter utan ett slags ”parallella nyheter”. Så blev det. Och till hösten publicerades alla krönikorna tillsammans i boken ”Sommaren 80”, som nu väldigt fint och lyhört översatts till svenska av Kennet Klemets.
Att inte ha något ämne, att skriva om regnet, tycks vara precis den kringgående rörelse som Duras behövde. Eller som hon själv formulerar sin metod: "en dag för att komma in i nyhetshändelserna. En dag för att glömma. En tredje dag för att utplåna vad som hade skrivits, skriva".
Jag tänker på att glömma, jag tänker på att utplåna. På vad som krävs för att verkligen skriva. Jag tänker på olika former av kringgående rörelser, på sommaren som dröjer och på semesterfirarna hos Duras och deras särskilda glömska. "Familjer utmattade av livet", kallar hon dem. Och Duras som genom glömska och utplåning arbetar sig fram till litteraturen.
Men om man inte har tre dagar? Om det inte går att ta in, glömma, utplåna? Om det inte går att upprätta ett levbart avstånd till verkligheten eller världen för att man oroar sig så jävla mycket? För marknadshyror, för arbetslöshet, för fascismen, för framtiden, för undergången. Om allt hela tiden känns akut och man samtidigt uppmanas att genast svara. På allt.
Då utgör Duras ord åtminstone en väldig tröst. Ett andrum. En protest. Om svälten i Uganda skriver hon kärvt: "Jag tänker ingenting inför Uganda. Samma sak vid återkomsten från koncentrationslägren, jag tänkte ingenting. Om jag tänker något vet jag inte vad, jag är oförmögen att formulera det. Jag flyr människor som efter att ha fått reda på eller sett dessa saker redan vet vad de ska tänka, och säga, och dra för slutsatser."
När bombdådet i Bologna inträffar är hon lika misstänksam mot vänstern som mot högern: "Jag ser att det är samma människor som begår dessa brott, att de alla i grunden har samma djupa, orubbliga lust att döda".
Sedan skriver Duras om hamnstrejken i Gdansk. Bara det att den händer gör henne lycklig och uppjagad. Oavsett om den lyckas eller inte.
Samtidigt som jag läser om det massiva folkliga stödet som då, år 1980, ledde till att hamnarbetarnas krav om rimligare arbetsförhållanden faktiskt gick igenom – klubbar Sveriges riksdag på initiativ av socialdemokraterna i juni 2019 igenom inskränkningar i strejkrätten välkomnade av Svenskt Näringsliv.
Var finns den folkliga kampen och uppslutningen idag? Om den inte finns för att försvara strejkrätten och hemspråksundervisningen, finns den för Extinction Rebellion som sittstrejkar utanför New York Times eller Elände Gelände som demonstrerar utanför en tysk brunkolsgruva? Eller är det bara Greta Thunberg som gäller? Är det bra eller dåligt?
Jag vet inte. Men Marguerite Duras ”Sommaren 80” och hennes orubbliga tvivel mot allt vad tvärsäkerhet heter säger mig mer om samtiden än tusen rappa samtidskommentarer.
Gå till toppen