Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Skånska operans ”Don Giovanni”

Matti Edén har sett Don Giovanni på Hovdala slott.

Bild: Håkan Röjder

Don Giovanni

Regi Ola Hörling. Kostym: Fredrika Lilius. Scenografi: Leif Persson. Ljusdesign: Ludvig Uppman. Kapellmästare: Rebecka Elsgard. Sångare: Tor Lind, Albin Ahl, Lona Mohr Villadsen, Jennie Lomm, Martin Hultkvist, Emma Johansson, Joris Grouwels, Roodney Nilsson.

Hovdala slott, 13/7. Framförs på Krapperup slott 16-21/7, på Ystads teater 27-28/7 och på Palladium i Malmö 3-6/7.

Hur mycket modernisering tål ett mästerverk? Hur mycket nedbantning?
Frågan uppstår i inledningsscenen till Skånska Operans version av Mozarts Don Giovanni, förställning fem av tjugo i sommarens turné på sydsvenska slott. Det minimala scenutrymmet mitt i längan på längan i Hovdala fylls av en samling flyttbara och genomskinliga skärmar utspridda på en avlång filtmatta, i ena kortänden sitter en stråkkvartett och pianist som orkester.
Av programmet, en helt egen tidning med touch av livsstilsmagasin, har publiken redan förstått att Skånska Operan i år rider på metoo-vågen. Regissören Ola Hörlings Don Giovanni placeras i nutid, den spanske adelsmannen förvandlas till internationellt känd filmregissör bördig från Lund-Malmö, Tor Linds ständigt leende kvinnojägare "Don" eller "Donald" - i ständig rörelse, massiv men vig som en panter charmar han och slår blå dunster i varje skådespelerskas ögon; hans tidigare försmådda käresta Donna Elvira blir i Lona Mohr Villadsens gestaltning en dynamisk kollega i regissörsbranschen, och vapendragaren, Albin Ahls Leporello är som hämtad ur den undre världen i den senaste serien från Netflix.
Håller det?
Mozart kastar direkt in publiken i ett ultradramatiskt skeende. På några minuter skall Don Giovanni hinna tvinga sig på Donna Anna, brottas med och sticka ner den uppdykande fadern. Att få till kraften i detta blir naturligtvis svårt utan en riktig orkester och i en scenbild där ögat bara precis hunnit registrera alla dessa skärmar. Själva ramarna för Skånska Operans ekonomi gör att man som publik kan se mellan fingrarna med allt som inte går att få fram. Men det ger inte alibi för att välja fel verk. Eller för att dölja konstnärliga svagheter bakom ett politiskt behjärtansvärt syfte.
Dessa farhågor mattas gradvis under föreställningens gång. Skånska Operan vinner i längden med hjälp av två grundläggande teateregenskaper: Vilja. Energi. Sångarna böljar ständigt över scenen, ofta långt från den pregnanta orkestern - en sorts hjältar i det tysta - men sjunger med både stark individuell karaktär och förvånansvärt sammansvetsat. Här uppstår både fin sammansmältning mellan röster och ett par betydande ”operaögonblick” där genrens konstlade uttryck möter det jordnära, som i mötet mellan Mats Hultkvists underbart mesige Don Ottavio och Jennie Lomms drivande Donna Anna.
Nyttan med skärmarna begriper man snart.
Framför allt lyckas Skånska Operan med det som många uppsättningar går bet på: att hålla balansen mellan humor och allvar.
Redan i inledningen undrade jag hur i hela friden de skulle lösa slutet där Don Giovanni trampas ner i underjorden av kommendörens vålnad. Lösningen är djärv, kreativ och kongenial med föreställningens grundidé. Jag tänker inte avslöja den, helt enkelt för att jag tycker ni skall gå och se på vilket sätt omvärlden tvingar ”Filmprofilen” att sluta le.
Bild: Håkan Röjder
Bild: Håkan Röjder
Gå till toppen