Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Banks ställer upp en dörr på glänt

Men r&b-artisten har fortfarande ena foten kvar i sin kammare, där allting är lite hemligt.

Bild: Universal Music

Banks

POP/R&B. III.

Historien började med en tonåring, Jillian Banks, som hanterade sina föräldrars annalkande skilsmässa med en keyboard. Efter hand, när sovrummets låtskrivande visade sig vara mer än en tonårsfas, började hon – vid det här laget psykologistudent på universitetet – att dela med sig av den i hemlighet komponerade musiken, och snart hade hon hypnotiserat sina fans med tandgnisslande, hypnotisk r&b.
Under en av hennes tidiga konserter efter debutalbumet 2014 förvånades jag över hur hon fortfarande verkade ha kvar en fot i det där introspektiva sovrummet, nu ordentligt rampljusbelyst. Istället för att försöka dölja sin osäkerhet, låta den gradvis ersättas av scenvana, satte hon den i centrum. Hon lät vacklandet bli en del av koreografin, stammandet en del av sången.
Nu är hon på skiva tre, och även om hennes image polerats, har musiken bevarat en känsla av att ha skapats i hemlighet och att den nu presenteras offentligt för första gången. Ofta är det något som skaver i låtarna. Produktionerna är minerade med bullrande oljud, som för att hindra att lyssnaren ska bli för bekväm. Sångens svajningar, som inte alltid är lika behagliga att lyssna på, verkar fortfarande spontana snarare än kalkylerade och texterna har kvar karaktären av autentiska känslotranskriptioner. Spår som "Propaganda" och "The Fall" är den tidiga Banks-identiteten i upptrappad version.
Banks lojalitet mot sig själv och sin musikaliska historia är inte enbart positiv. Det skulle vara taskigt att först hylla någon för sin originalitet och sedan kritisera samma person för att sedan inte genast böja sig för tidens trender, men det intima rum som Banks tidigare skapat åt sig själv och sina fans har efter hand kommit att kännas lätt klaustrofobiskt – ett utfall som säkerligen hänger ihop med det faktum att r&b:ns emo-era till slut nådde och passerade sin kulmen.
Bild: Universal Music
För Banks-fanet som börjat längta efter nya riktningar är det därför tacksamt att det på albumet "III" utöver ett rikligt urval av klassiska katharsisballader sjungna med stirrig blick också finns antydan till ny luft. Låten "Look what you're doing to me", har till exempel en inbjuden gäst – Francis and the Lights – och är ovanligt munter för att vara en Banks-dänga (det goda humöret kompenseras dock för med extra rasp i sången). Även om låten inte helt övertygande svarar på varför det just blivit Francis Farewell Starlites elektropopprojekt som brutit Banks isolering kan den symboliskt fungera som en öppning, en dörr mot världen som ställs på glänt.
Låtarna som bryter praxis gör det med färre taggar utåt. "Hawaiian mazes", Snoh Aalegra-territorium, är förvånansvärt mjuk, med vattensfallspiano porlande i bakgrunden. Den lekfulla trumrytmen i "Alaska" gör att det inte bara är titeln som för tankarna till Maggie Rogers genombrottslåt. "Sawzall" är en försiktig ballad som byggs upp efter hand. "Stroke" följer omvänd modell: börjar maffigt – buller i högtalarna, nerpitchad röst – och lättas snart upp och når till slut en fin, melodisk platå.
Om Banks ursprungligen knöt sina fans till sig med hjälp av ett handsytt bud på vad som kunde vara "alternativ r&b", verkar hon nu kunna hålla kvar deras intresse genom att ge alternativa bud på vad som kan vara Banks. Utvecklingen är inte radikal, men blir uppenbar för den som längtar och letar efter den.
Gå till toppen