Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Den här naturen är värd att värna om

Malin Waak lämnar katastroftankarna i stan och smakar på ljuva naturupplevelser på vandringsteater i Krapperups slottsträdgård medan skymningen faller.

Erik Thosteman, Joy Vikström, Elsa Segerström, Signe Bornemark, Vera Sohlman Sommelius och Filippa Andersson framför Torbjörn Grass tonsättning av Gunnar Ekelöfs dikt ”Skymning”.Bild: Pål Sommelius
Om nu naturen sjunger på sista versen så vore det ju vackert om vi hann umgås lite med den, innan den – och vi – bara är ett märkvärdigt minne blott.
Det finns säkert de som har fattat och som masar sig ut, till skogen till exempel, men jag är inte en av dem. Jag stannar i stan och umgås med bilarna och mina katastroftankar. Föreställningen ”Naturen vet” på Krapperups slott var det skäl jag behövde för att få lov till att bonda lite med träden, istället för att bara sitta vid skrivbordet och be om medlemskap i obskyra ogräs- och fjärilsgrupper på Facebook.
Den fria teatergruppen Alla tiders teater (tidigare Sommarteater på Krapperup) har skapat en vandringsteater genom slottsträdgården och publiken får följa med på en sen kvällspromenad mellan olika naturstationer.
Innan vi ska gå sticker en vänlig själ till mig ett myggstift varvid jag utropar, lite för högt: ”Vadå, finns det mygg?!”
Jag är uppenbart en stadsbo som tänker att allt är kört och i vars föreställningsvärld allt som surrar redan befinner sig i den terminala fasen.
Cecilia Skog som Carl Linnæus/Carl von Linné.Bild: Pål Sommelius

Naturen vet

Regi: Martha Vestin. Alla tiders teater. Krapperup, t o m 17/7.

Men så är det inte alls ska det visa sig. Det är lördagskväll även i djurens rike och och det sticks och det bits och fåglarna sjunger så högt att de skulle ha slängts ut från krogen för länge sen, samtidigt som vi människor vandrar tysta mellan de olika stationerna medan mörkret faller på. Jag vet inte om jag någonsin har skrivit att något är fint och verkligen menat det, men det här är faktiskt fint – eller snarare ”kärt”.
Jag kapitulerar helt när vi kommer till en glänta i skogen och det serveras älggrässaft – som smakar fantastiskt av mandel och körsbär – i små fina glas, samtidigt som de yngsta flickorna i truppen framför ett iscensatt köksgnabb om hur man ska bära sig åt för att få till den perfekta saften.
Trots att anslagen från Region Skåne och Kulturrådet har uteblivit så är det här en ovanligt rik föreställning. Tack vare stöd från Höganäs kommun och insatsen från teatergruppen själv och regissören Martha Vestin så har man verkligen tagit från litteraturens och naturens underbara håvor. Varje station är en upplevelse i sig själv och det spartanska växer till ett statement över vår tid, något som spikas i en textrad av Bruno K. Öijer: ”inget här / var vårt från början / vi har stulit allt / och tror / att vi kommer undan / måste tro att vi kommer undan”.
Kjell-Åke Persson läser ur Tage Danielssons ”Sagor för barn över 18 år”.Bild: Pål Sommelius
När vi vandrar genom parken blir det tydligt med vilken hastighet en skymning egentligen faller – allting flimrar. På andra sidan av en liten damm framförs ett stycke av Bach på fiol och tiden glider ihop med det som har varit och det som komma skall.
När vi kommer tillbaka får vi granskottste och småkakor. Det här är sommarkvällar på jorden när de är som bäst.
Gå till toppen