Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Mirja Ilkkas måleri bjuder på svalka för tanken

Det är nästan för vackert för sitt eget bästa, men Carolina Söderholm övertygas ändå av Mirja Ilkkas skuggor och djup.

Mirja Ilkka, ”Puu (tree)”, 2019.
Medan apelsinträden blommar samlas djuren för att beta. Deras långbenta kroppar avtecknar sig mot en disig horisont. I Mirja Ilkkas måleri drar färgen som mjuka slöjor över duken. Det doftar djungel och savann, skogstjärn och anemon. Hennes landskap är välbekanta och främmande på samma gång, som om de sträckte sig från tundran till ekvatorn. Själv rörde hon sig under studietiden från polcirkelns Rovaniemi till Helsingfors för att avsluta med klassiskt ryskt måleri i sydostfinska Kotka. Fast nog står hon närmare det förra sekelskiftets symbolism, med dess gåtfulla och drömska anslag.

Premiuminnehåll

Det krävs ett premiumpaket för att se detta innehållet. Tillåt javascript på den här sidan för att köpa ett.

Gå till toppen