Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Så blev Bach den västerländska kulturens fixstjärna

Bach var barock, men kom att bli såväl romantiker som modernist. Carlhåkan Larsén följer med på en historisk upptäcktsfärd i en ny bok om fugornas herre.

J.S Bach. Porträtt av G.E Haussmann, 1746.Bild: G E Haussmann

Erik Kjellberg

Arvet efter Johann Sebastian Bach – en äventyrlig historia. Gidlunds förlag.

”Arvet efter Johann Sebastian Bach” – onekligen en förpliktande boktitel. Erik Kjellberg, professor emeritus och specialist på bland annat barockmusik och jazz, har länge samlat i sina rymliga lador; nu framvisar han sin skörd på den krävande receptionshistoriska arenan i en bok på 416 faktaspäckade sidor.
Den föränderliga synen på Bach är ju också ”en äventyrlig historia” – undertiteln understryker att det är fråga om en upptäcktsfärd med många vindlande perspektiv.
Bach (1685-1750) var mångsidig: beundrad orgelvirtuos i sin livstid, han strödde musik i furstesalonger, hedrades bland protestantiskt kyrkfolk – som kantor i Leipzig lät han en katarakt av koraler och kantater flöda över församlingen. Fackfolk uppskattade Bachs konstfärdighet. Hans produktion berörde alla genrer utom opera.
Under livstiden var hans komponerande söner Carl Philipp Emanuel och Johann Christian mer berömda än fadern. Efter sin död var Johann Sebastians musik mera en underström än ett levande flöde. Men detta skulle ändras.
Här startar Kjellbergs tidsresa, genom både kronologi och geografi. Det visar sig (givetvis) att alla estetiska epoker och ismer har fogat nya förståelsemoment till den allt fylligare bilden. Bach var barock, blev romantiker, modernist, global. Återuppväckaren hette Felix Mendelssohn. Gärna utpekas hans framförande av ”Matteuspassionen” som en stjärnstund i musikhistorien. Ett projekt som 1829, efter år av repetitioner, kröntes med en framgång av epidemisk natur.
Sedan dess är Bach en fixstjärna i västerländsk kultur – men fortlöpande anpassad efter politiska ideologier, regeringsformer och nationalistiska böjelser. Den lärde kontrapunktikern har blivit ”Fugornas herre” eller, mera fromt, ”Den femte evangelisten”. I tysk humor skämtar man: Bach anses vara mer än ”Bach” – det tyska ordet för ”bäck”. Han är ”Meer”, det vill säga ”hav”.
Bach blev monumental.
Kreativa andar stimuleras att brodera vidare på Bachs stramalj. Man har funderat på vilken orgeltyp som passar bäst för alla dessa preludier och fugor. Vi har fått en renässans för gamla instrument och spelpraxis, revitaliserat cembalospel och upplivande insikter om ”hur det var förr”. Och forskningen finner nya fält.
Vi fick därtill ”Bach goes to Town”, massor av Bachinfluerad jazz, rockidoler som gått i gång på Bach-teman; inte minst filmer – tänk Ingmar Bergman – där Bach levererat ledmotiv. Det är inte tal om att hans toner skulle tystna. De inspirerar.
I Sverige har tolkning och praxis stått i förgrunden. Alf Linder var för 75 år sedan den förste i Sverige som bemästrade och framförde Bachs samtliga orgelverk. Vi fick legendariska Adolf Fredriks Bachkör. Traditionen att framföra Matteuspassionen har varit förankrad i Malmö i fyra decennier med körprofessorn Dan-Olof Stenlund som det gudomliga ordets tjänare. Den mäktigaste prestationen står nog skivbolaget BIS för i samarbete med japansk expertis: alla kantater samlade, 55 cd!
Svenska böcker om Bach har varit mer tunnsådda. Musikforskaren Carl-Allan Moberg och radiomannen Julius Rabe gjorde pionjärarbete på 1940-talet och orgelprofessorn Hans Fagius publicerade år 2010 en gedigen handbok om orgelverken. Etcetera. Det råder ingen brist på information. Kjellbergs bok visar på de många vägarna till genialitetens källor.
”Tänk, här är intet bestånd i världen; och allt är i loppet” diktade Georg Stiernhielm efter välbekant förgänglighetsmönster. Det skulle väl även gälla Bach? Men Bach lever än. Mönstret kan nämligen formuleras i positiv anda: All tradition är förändring.
Gå till toppen