Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Bedårande pop som inte ställer sig in

Håkan Engström hör en skånsk låtskrivare i berlinsk exil.

Emma Elisabeth.Bild: John Harper

Emma Elisabeth

POP/ROCK. Melancholic milkshake.

Emma Elisabeth är en begåvad låtskrivare, från Höllviken men bosatt i Berlin, som kan sjunga bedårande melodier utan att för ett ögonblick låta insmickrande. När tungsinnet är som mest påtagligt – den spartanskt arrade ”Into the blue” är ett bra exempel – påminner hon om en ung PJ Harvey, men hon har en lätt touch i allt hon ger ifrån sig. Det tar sig uttryck inte bara i de alltid sångbara melodierna, utan också i bakgrundens snygga gitarrfigurer, tät stämsång – ”I'd be lying” skulle kunna bosätta sig i Fleetwood Macs källarlokal – och i återkommande syntar som nästan är glassiga.
”What a waste” har hon skrivit tillsammans med Nick McCarthy, tidigare i Franz Ferdinand. Vad han bidragit med är svårt att avgöra – texten verkar vara hennes; det säkra handlaget med engelskan och de oväntade metaforerna (I'm your private Mona Lisa, that you try to understand är en favorit) präglar hela albumet.
Hon verkar dessutom vara en liveartist med nerv – liveversionen av ”Cavalry”, som ni hittar på Spotify, är faktiskt ett snäpp vassare än studiotagningen.
Gå till toppen