Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Oscar Westerholm: Björn Runge om sin svåra tid

Han är polare med Glenn Close, men filmregissören Björn Runge verkar ändå inte ha förstått att han är extremt framgångsrik.

Filmskaparen Björn Runge.Bild: Mattias Ahlm / Sveriges Radio
Ingen brydde sig om att Björn Runge bestämde sig för att sluta göra film. Och ingen ville läsa hans debutroman, ”Det allra enklaste”, när den kom ut 2013. Alla struntade i att han började regissera teaterpjäser istället.
Det är i varje fall vad en av Sveriges mest framgångsrika regissörer verkar inbilla sig. Hans sommarprat handlar nämligen om hur marginaliserad han känt sig sedan han bestämde sig för att sluta som regissör 2013. Det är dock svårt att tänka sig att ingen vill lyssna på en av Sveriges mest framgångsrika filmskapare.
Men det är så han får det att låta, och det är provocerande. Det är synd. Spännande berättelser råder det nämligen ingen brist på.
Den övergripande berättelsen om hans kamp mot en aggressiv hudcancer är närgången. Med en fingertoppskänsla sällsynt i sommarprat-sammanhang lyckas han formulera djupt privata känslor utan att stänga ute lyssnaren.
Men skickligheten till trots finns det något som klingar falskt. Strukturmässigt är berättelsen inte mer än en klassisk framgångssaga, och språket som Runge levererar den på är stundom ansträngt, fyllt av poetiska utsvävningar som lätt slår över till plattityder.
Men när Runge är bra, ja, då är han bra. Han har en förmåga att tränga in i situationer, blotta deras inre mekanik och göra dem förvånansvärt roliga. Bäst är han när han skildrar hur det är på röda mattan tillsammans med Glenn Close. Hans tafatthet, komplett med lackskor från sko-rean och en fluga som hela tiden glider upp över kragen och skaver mot halsen, är både rolig och gripande.
Gå till toppen