Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Elin Henriksson: Känslor är också fakta.

Människors upplevelser måste tas på större allvar.Bild: Frank May
Är du i riskzonen för att vara hungrig? Besvara följande tre frågor. 1. Har du ätit något idag? 2. Är ditt kylskåp tomt? 3. Har du en molande känsla av att något fattas i din mage? Svarade du ja på dessa frågor är sannolikheten stor att du är hungrig.
Ja, det är ironi. Det krävs bara en fråga för att avgöra om någon är hungrig. Är du hungrig? Ja eller nej.
På liknande sätt tyckte jag det var komiskt då jag för några veckor sedan noterade rubriken "Är du i riskzonen för att vara ensam?" på Dagens Nyheters sajt, följt av ett test på 20 frågor.
Oavsett om definitionen av ensamhet är objektiv, det vill säga en kvantifiering av antal bekanta och närstående, eller subjektiv, alltså en upplevelse av ensamhet, borde det räcka att fråga om just det.
Men tydligen kräver upplevelsen av ensamhet numera en uppsättning standardiserade frågor. Som filosofen Jonna Bornemark uppmärksammat i sin hyllade bok Det omätbaras renässans har det västerländska samhället under lång tid utvecklat allt mer skepsis mot personliga upplevelser. Hon kallar det pedanternas tidsålder. Subjektiva upplevelser misstänkliggörs, som vore de rena spekulationer.
Istället ska allt mätas. Antal steg, kaloriintag, träningstillfällen, sömntimmar, hur många sidor skönlitteratur som lästs, och så vidare. Detta mätande tycks vara meningslöst, alienerande och oerhört slöseri med tid. Vad var och en gör med sin fritid är förstås deras ensak, men tidsanvändning inom offentlig sektor är det inte.
Varningssignaler om den ökade administrationsbördan kommer från många professioner inom den offentliga sektorn. Sjukvård, skola, äldreomsorg, hemtjänst, förskola, alla lyder de under detaljstyrning som inte lämnar något utrymme för professionellt omdöme och bedömningar. Istället för att lägga tid på de mellanmänskliga kärnuppgifterna tvingas de läsa in sig på manualer och följa generella riktlinjer.
Men att något kan mätas betyder inte att det bör mätas. Det måste finnas en tydlig plan för varför något behöver räknas och hur verksamheten kommer att förbättras med hjälp av de nya siffrorna. Så är långtifrån alltid fallet.
Detta blev tydligt för mig då jag, inom ramen för min psykologutbildning, hade praktik inom barn- och ungdomspsykiatrin, BUP. Bland annat minns jag ett möte då kvalitetsmått på de olika BUP-mottagningarna belystes. Antal besök per behandlare och vecka, väntetid för utredning och antal patienter över 18 år var några av de så kallade kvalitetsmått som togs upp. Efter mötet frågade jag min praktikhandledare om de har något sätt att följa upp hur patienterna upplever vården och hur de mår efter sina vårdinsatser. De hade haft det tidigare sade hon, men slutat och ingen jag frågade mindes varför.
Kanske för att sådana kvalitetsmått inte anses tillräckligt objektiva. Så istället för att fråga sig det mest självklara, hur patienterna mår efter behandlingen, läggs tid på sådant som lättare går att mäta och räkna. Detta är oftast inte personalens val, kraven kommer från politiker.
Både professioner och brukare inom den offentliga verksamheten misstänkliggörs. Yrkespersonerna, som är utbildade just för att veta vad som är lämpligt för den unika patienten, eleven eller barnet, får inte förtroendet att utnyttja sin kunskap. Och medborgarna antas inte veta vad som är bäst för dem själva eller kunna utvärdera resultaten av en insats för att öka välmåendet.
Pedanternas tidsålder måste upphöra. Upplevelser, så som känslan av ensamhet, är per definition subjektiva. Det gör dem inte mindre sanna.
Gå till toppen