Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Paul Beatty förtjänar att bli en Dickens för vår tid

Slaveriet återuppstår i den oförskämt underhållande satiren ”Svikaren”. Niklas Qvarnström läser provokatören Paul Beatty, en Dickens för vår tid.

Paul Beattys ”Svikaren”, publicerad 2015 i original, är den första amerikanska romanen som belönats med brittiska Bookerpriset.Bild: Hannah Assouline

Paul Beatty

Svikaren. Översättning: Hans Berggren. Rámus.

Alla vet det inte, men Los Angeles-förstaden Compton är inte bara gangsterrappens födelseplats – den rymmer också små fullt fungerande jordbruk. En otippad kvarleva i det urbana landskapet från grundaren Griffith Dickenson Comptons tid. Småskalig odling – av marijuana, satsumas och vattenmeloner – är också vad den lika otippade jagberättaren i den amerikanske författaren Paul Beattys fjärde roman ”Svikaren” ägnar sig åt, på sin plätt i den fiktiva motsvarigheten Dickens.
Med det ortsnamnet slår författaren två flugor i en smäll. Dels med en blinkning till Dickenson Compton, men också till Charles Dickens. Med sina oförskämt underhållande samhällssatirer och en på-kornet-humor som borde få de flesta ståuppare världen över att gå hem och lägga sig (med täcket över huvudet eller en av hans romaner i händerna), förtjänar Beatty samma ställning i vår tids anglosaxiska litteratur som Dickens hade i den viktorianska erans.
I den afrikanamerikanska litteraturen har han haft en särställning som provokatör sedan 1996, då han i debutromanen ”Svart harakiri” skildrade kravallerna i Los Angeles 1992 som en närmast uppsluppen gratis-köpfest och veckolång länsning av butiker. Inte för att han blundade för allvaret i Rodney King-målet. Tvärtom. Hela romanen handlar om rasism, åt båda hållen – och om ”rastillhörighet” som en i första hand social konstruktion. Men Beatty placerar sina litterära försåtsminor där vem som helst kan trampa på dem och där de förmår spränga så många invanda kategorier som möjligt.
I ”Tuff” från 2000 låter han en svart 150-kilos ”gettofenotyp” från East Harlem ställa upp i valet till stadsfullmäktige i New York. Vid den tiden var en man med samma hudfärg som Beatty och romanens huvudperson senator i Illinois, och skulle åtta år senare bli Förenta Staternas första afrikanamerikanske president, men ”Tuff” är så långt ifrån en solskenshistoria om jämlikhet man kan komma.
Efter omvägen över New York – och Berlin i den till svenska än så länge oöversatta ”Slumberland” – återvänder Paul Beatty alltså till Los Angeles. Det var också där han föddes (1962) och växte upp, innan han flyttade till östkusten och sedermera blev docent vid Colombia-universitetet.
Precis som Compton är Dickens bebott av huvudsakligen latinos och svarta, och så tungt kriminellt belastat att inte ens Tjernobyl eller Kinshasa vill vara dess systerstad. Så en dag är skyltarna nedtagna och ortsnamnet struket från alla kartor, som om problemen därmed skulle försvinna.
Det gör de inte. Inte heller av att grannskapets mest idoge medborgarrättskämpe, Foy Cheshire, försöker korrigera hundratals år av institutionaliserad rasism genom att göra om amerikanska klassiker till politiskt korrekta och litterärt undermåliga amsagor med mörkhyade i huvudrollen.
Huvudpersonen i ”Svikaren” – han får aldrig något förnamn, men heter ingenting mindre än Me i efternamn – är allt annat än en förebild i Foys ögon. I romanens ramberättelse står han åtalad i Högsta domstolen för att ha återinfört segregation och hållit sig med en slav på sina odlingar. Att han själv är svart är ingen förmildrande omständighet, därav öknamnet Svikaren (”Sellout” på engelska). Enligt Kaliforniens statsåklagare har han ”lyckats diskriminera alla raser på en och samma gång”.
En läsare som saknar humor och kontextuellt sinne kunde möjligen tycka detsamma om författaren. Varning för starkt språk är härmed utfärdad. Under ett möte på diskussionsklubben ”Dum Dum Donuts Intellectuals”, startad av Svikarens far innan han blev skjuten av en vit polisman, vädrar Foy Cheshire till exempel sin förfäran över att Mark Twain använder ordet ”nigger” 219 gånger i ”Huckleberry Finn”. Svikaren undrar om det vore bättre att få mörkhyade barn att tro att den sortens tillmälen inte existerar: ”Ingen kommer någonsin att referera till dem som ’små svarta eufemismer’, så välkommen till den amerikanska ordboken – Nigger!”
I rättvisans namn ska sägas att Beatty själv bara använder ordet – i olika varianter, böjningar och häpnadsväckande sammansättningar – 190 gånger på romanens dryga 320 sidor, enligt mina beräkningar…
Hela segregationsprojektet påbörjas som en sorts ironisk födelsedagspresent till Dickens enda filmstjärna, Hominy Jenkins. En (fiktiv) åldrad barnskådis, som under trettiotalet blev känd som en av de roliga svarta pojkarna i filmserien ”Rackarungar”. Förbittrad över att hans livsverk numera ses som ett förlegat exempel på rasistisk stereotypisering, går han allt djupare in i en både personlig och historisk regression. Det går så långt att han kräver att bli behandlad som slav, med traditionsenlig prygling på torsdagar (på en lokal bordell, där dominatrixerna tar betalt per n-ord).
Att Svikaren och Hominy kommer att förolämpa både den goda smaken och konstitutionen kanske de anar. Däremot knappast att de faktiskt ska lyckas bättre än Foy Cheshire och de andra kloka huvudena i ”Dum Dum Donuts Intellectuals” med att göra något åt förstadens sociala problem – och kanske till och med sätta Dickens på kartan igen – genom att synliggöra rasismen. Väcka medvetenhet, enligt ungefär samma robusta strategi som Paul Beattys – i den bästa, skarpaste, mest humoristiska och allvarliga roman jag läst på mycket länge. Det är inte för inte segregeringen börjar på en stadsbuss, som i en bakvänd hyllning av Rosa Parks vägran att ge upp sitt säte åt en vit passagerare för snart sextiofem år sedan.
Gå till toppen