Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Kaija Saariahos musik är klassiskt förankrad, ändå så säregen

Staffan Storm hör Saariaho som naturpoet, med mörka underströmmar.

Bild: Maarit Kytöharju

Kaija Saariaho

KLASSISKT. True fire etc. Finnish Radio Symphony Orhestra, Hannu Lintu.

Om Saariahos tidiga kompositioner i huvudsak var inriktade på mindre ensembler, har hon sedan det stora internationella genombrottet vid sekelskiftet med operan ”L’amour de loin” i hög grad ägnat sig åt orkestermusik. Som få nutida tonsättare har hon skapat en omisskännligt egen orkestral klangvärld, oavsett om det är ren orkestermusik eller orkester i kombination med vokal- eller instrumentalsolist. Samtliga dessa aspekter möter man på Ondines nya album med några av Saariahos senaste verk.
I det korta orkesterverket ”Ciel d´hiver” möter man Saariaho som naturpoet med skimrande klanger, dock inte utan hotfullt mörka underströmmar.
Den omfångsrika sångcykeln ”True Fire” är komponerad för barytonen Gerald Finley, vars röst här intimt vävs samman med orkestern. Texterna, av olika författare, berör människan plats i naturen och historien och reflekterar på skiftande sätt över skapande och kreativitet, den ”sanna eld” som titeln syftar på.
Det klangligt raffinerade arbetet drivs ännu längre i harpkonserten ”Trans” från 2015. Medan den traditionella konsertformen bygger på omväxlande samverkan och kontraster i tematik mellan solist och orkester, så har Saariaho utvecklat en teknik där klangen i sig tilldelas motsvarande funktion i samspelet. Resultatet blir en musik som på ett märkligt sätt både känns ”klassiskt” förankrad, samtidigt som den för in lyssnaren i en säregen och tidigare aldrig hörd musikalisk värld.
Gå till toppen