Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Tycho har omvandlats till en nästan ordinär popartist

Sandra Mickelsson tycker att han spelar bort sin karaktär.

Tycho. Bra, eh?Bild: Scott Hansen

Tycho

POP. Weather.

Tycho har transformerats de senaste åren. Vad som inledningsvis var Scott Hansens soloprojekt utvecklades i och med hans tredje album till ett band. Det som fram till ”Weather” varit instrumental elektronisk downtempo har övergått i elektronisk drömpop. Tychos femte album är dessutom det första utan Ghostly International. Är det en indikation på en fortsatt popbaserad inriktning?
Tidigare har röster bara varit avlägsna, eteriska effekter i Tychos ljudpalett. På ”Weather” kryddas de elektroniska atmosfärerna med texter sjungna av Saint Sinner. För att inte ängsliga fans rädda för låttexter fullkomligt ska tappa fattningen släpptes singlarna ”Pink and blue” och ”Japan” med instrumentala versioner. De övriga spåren med sång kommer troligtvis också att få samma behandling.
Precis som Bonobo är Tycho en artist som upplevs som bäst live på scen med band. På skiva blir det snarare avslappnad bakgrundsmusik, om än väldigt bra sådan. Missförstå mig inte, ljudbilden är fortfarande vacker, men när den kolliderar med traditionell pop segrar låttexten och rösten vilket i slutändan landar i ett mer regelrätt popalbum. ”Weather” är lika lagom som Scott Hansens hemstad San Francisco. Det är aldrig för varmt, aldrig för kallt. Aldrig dåligt men aldrig speciellt upphetsande heller.
Gå till toppen