Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Moa Berglöf: ”I de bortskämda ledarskribenternas kuddrum.”

Alice Teodorescu.Bild: Henrik Montgomery/TT
Jag hämtade mitt nya pass hos Polismyndigheten i Malmö häromdagen, och kom att tänka på hur enkelt det vore – var jag lagd åt det hållet – att skriva något om hur kränkt jag blev av att behöva vänta en halvtimme, hur det måste bero på att resurserna läggs på gängkriminaliteten i staden och hur väntetiden är ett bevis på det brutna samhällskontraktet mellan oss medborgare och polisen. Säkert skulle det i förlängningen kunna vara invandrarnas fel att jag blev lite sen till eftermiddagens utebad med barnen.
Efter den numera famösa krönikan av läkaren Kajsa Dovstad (GP 15/6), som kränktes av att inte lyckas hitta ”svensk” mat en sen kväll i Gävle, trodde kanske någon att svenska ledarskribenters insamling av anekdotiska bevis för samhällets kollaps nått sin maxgräns. Kunde opinionsjournalistiken nu möjligen börja röra sig i en annan riktning?
Det hoppet krossades med bestämdhet häromveckan, av anekdotjournalistikens mästarinna Alice Teodorescu.
Teodorescu, före detta politisk redaktör på Göteborgs-Posten och numera huvudsekreterare i Moderaternas idépolitiska programgrupp, radade nämligen upp inte mindre än två färska anekdoter i en krönika i det gamla husorganet (10/7). Dels hade hon fått sin mobiltelefon stulen, och trots att hon lyckats lokalisera den till en ”omskriven förort” prioriterade polisen annat än att skicka en bil till adressen för att hämta upp sagda telefon. Dels fick hon i fyra timmar förgäves vänta på en läkare på en överfull barnakut med en magsjuk son.
”Två anekdoter på två veckor som vittnar om ett högskatteland som tar sina strävsamma medborgare för givna”, skrev Alice Teodorescu och fortsatte:
”Nej, jag blev inte våldtagen eller rånmördad, min son lämnades inte att dö på akuten. Men är det där gränsen för det acceptabla ska gå?”
Ja, var går gränsen för det acceptabla? Vissa skulle kanske säga att det, oavsett hur mycket resurser polisen har, vore en grav felprioritering att sätta en polispatrull på att hämta tillbaka en stulen mobiltelefon. Andra skulle möjligen hävda att akuten bör vara till för – ja, akuta ärenden. I Kajsa Dovstads fall visade det sig att hon bara hade behövt kolla en karta för att hitta helsvenska Ica, som var både öppet och låg i närheten av den invandrarbutik där hon tvingades handla.
Vad jag undrar: Är det verkligen acceptabelt att gnälla i spalterna om samhällskontraktets kollaps varje gång medelklassens krav på personlig service dygnet runt – må det vara sjukvård eller rätt sorts mat – inte uppnås?
Det är svårt att tolka det på annat sätt än att så länge minsta lilla störningsmoment i de bortskämda ledarskribenternas kuddrum blir ett samhällsproblem, och varje privat oförrätt tolkas som ett myndighetssvek, är den riktiga samhällskollapsen ännu långt borta.
Gå till toppen