Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Kristina Kappelin: Gummor och gubbar: förenen eder!

I Italien muckar man inte med de äldre.Bild: ALESSANDRO TROVATI
Italien är det enda land i världen som har fler åttioåringar än nyfödda. Det är inte bra för nationalekonomin, men det är väldigt bra för de gamla.
Man vördar de äldre. De är aktiva i samhället länge och i alla möjliga sammanhang. Många gamla kvinnor handlar och lagar mat till sina vuxna barn som inte hinner med. I ett matfixerat land som Italien, är detta en mycket hedervärd syssla.
80-åriga kostymklädda män kommenterar fortfarande fotboll i teves eftersnacksprogram. Ännu äldre män och kvinnor utnämns av presidenten till senatorer på livstid för sina enastående insatser för fosterlandet. Det är ett tydligt tecken på att man uppskattar och respekterar kunskap och vishet hos den som har levt länge. Jag var nyligen på en konsert i Neapel där huvudpersonen var en snart 90-årig kompositör som alla flockades omkring för en selfie. Han var kvällens influenser.
Då är det annat i Malmö och Sverige, där de stackars åldringarna smyger längs husväggarna, en liksom genomskinlig armé som förlorat sitt fältslag. De är modiga som ger sig ut ensamma i ett samhälle som verkligen inte har mycket till övers för dem. I Italien har äldre människor nästan alltid någon med sig när de ska gå ut. Men hos oss heter det att ”själv är bäste dräng” och ”ensam är stark”, helt oavsett ålder.
Resonemanget faller på sin egen orimlighet. Inte ska det mycket till att sno väskan av en ensam liten gråhårstant, att mucka gräl med en böjd gubbe, att öppet håna och förnedra. Den politiska parollen att gamla människor mår bäst av att åldras i sina hem kändes falsk redan när den kom. Ingen mår bra av ofrivillig ensamhet, allra minst den som är sjuk.
Men botemedlet mot svenska gamlingars ängslan och själsliga lidande är fina hjälpmedel, allt från enkla antihalkmattor i badkaret, till Harley Davidson-liknande rullatorer och små blänkande elmoppar. Är man riktigt sjuk kan man få åtta kvartspass av hemtjänsten om dagen. Åtta olika personer, jagade av ett till synes omöjligt arbetsschema, springer ut och in i ens hem och tar av överkast, sätter på stödstrumpor och brer en smörgås. Det är inget ont i det. Men det är inte min idé om omsorg, ett vackert ord som liksom har kidnappats av ett omänskligt system. Omsorg innebär om inte kärlek så i alla fall respekt. Och i respekt ingår att en gammal och svag människa inte ska behöva förhålla sig till så många olika människor att hen inte vill eller vågar be om hjälp med sådant som verkligen är viktigt, till exempel personlig hygien. Att vara ren och fräsch är en fråga om mänsklig värdighet. Att behandlas som en liten grå, virrig och smutsig skugga är förnedrande. Förmodligen är italienska åldringar så mycket piggare därför att de inte bryts ner psykiskt av ett system som helt saknar intresse för dem.
Det är dags för de gamla att reagera, eftersom spaltkilometer i medierna om vanvård inte har förmått ändra på någonting. Förena er gummor och gubbar! Demonstrera längs gator och torg med era käppar och rullatorer. Be hemtjänstens anställda hjälpa er att skriva plakat i stället för att värma upp sönderkokt torsk i mikrovågsugnen.
VI KRÄVER RESPEKT
ERT VÄLSTÅND I DAG BEROR PÅ VÅRT ARBETE I GÅR
VI BYTER BANK OM NI INTE GER MIG EN MÄNNISKA ATT PRATA MED
VI SKATTEVÄGRAR
Det vore underbart att se en sådan manifestation. Och vi som är ”unga gamla” har all anledning att fundera över den vård som snart kommer att erbjudas även oss. Varför är det så svårt med nytänkande när de gäller samhällets äldre?
Gå till toppen