Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Lena Cronqvist sätter kärnfamiljens klaustrofobi under lupp

Carolina Söderholm ser en välbesökt utställning med en av de stora svenska målarna, som gestaltar det mest fula och förbjudna.

Lena Cronqvist, ”Självporträtt med röd och orange handdocka”.Bild: Höganäs museum och konsthall

Lena Cronqvist

Höganäs museum och konsthall, t o m 18/8.

Det finns ögonblick av ren ömhet. Men de är sällsynta i Lena Cronqvists konst. Flickan är liten, gjord i terrakotta. I famnen håller hon en docka, lika självklart och beskyddande som vore den ett nyfött barn. På ett sätt är scenen typisk för Cronqvist. I flera decennier har flickan och dockan – tillsammans med självporträtten – varit avgörande för hennes arbete. Fast det brukar bli obehagligt. För att inte säga otäckt. När Cronqvist nu ställer ut på Höganäs museum kommer jag på mig själv med att gång på gång återvända till flickan i lera. Som om jag kunde stärka mig med hennes varsamma gest.
I ett gammalt inslag hör jag en av Sveriges Radios kritiker undra om det ens är nyttigt att se alltför mycket och noga på Lena Cronqvists bilder. Det är sådant som tränger in i ens drömmar, varnar han, i samband med att hon år 2013 fyller Liljevalchs konsthall i Stockholm. Och jag vet vad han menar. För det finns något skyddslöst över de psykologiska dramer hon i olika variationer återkommer till. Det räcker med att tänka på en av hennes mest kända målningar, ”Operation”. Där är två flickor i färd med att metodiskt skära av benen på dockorna på bordet, oberörda av deras plågade vrål och blodet som väller fram. Att dockorna liknar konstnärens egna åldrade föräldrar ger den grymma leken ytterligare en dimension. Ändå är det just bildernas intensiva laddning som fått såväl publik som kritiker att känna så starkt inför hennes konst.
Lena Cronqvist, ur serien ”Flickor i terracotta”.Bild: Höganäs museum och konsthall
Lena Cronqvist räknas sedan länge till de stora, svenska målarna. Hon är född 1938, verksam i Stockholm och på ön Koster i Bohusläns skärgård. När hon nu gästar konsthallen på Höganäs museum, i en fin presentation gjord av just Liljevalchschefen Mårten Castenfors, är det något av en sensation. Inte så konstigt att besökarna kommer i en strid ström. Runt mig fylls rummet av viskande samtal kring barndom och föräldrar, ångest och förnekelse. För hennes bilder och skulpturer förmår detta, att röra vid något djupt inuti, något dolt eller förträngt.
I en handfull stora målningar i tempera och olja rör hon sig envetet mellan omsorg och tvång, oskyldig lek och dödligt allvar. Mellan tryggheten i att vara i någons händer och utlämnad åt någons våld. Återigen tar de ljushåriga flickorna plats på duken, som alltid i ett enkelt uppbyggt men slutet bildrum. Framför dem förvandlas bordet till spelplats för hanteringen av de små föräldrarna, gråhåriga och med clownnäsa. Än ska de skrikande av skratt – eller skräck – badas i plåtbaljor, än kippar de desperat efter andan inuti glasbubblor medan flickorna lugnt stryper tillförseln av luft. Det är bitvis olidligt när kärnfamiljens klaustrofobi sätts under lupp. Samtidigt finns det motsägelsefullt nog en befrielse i hur rättframt hon gestaltar det mest fula och förbjudna.
Måleriskt är det förstås lysande. Färgerna är klara, nästan ystra. I matningsscenen ”Vid bordet I” går allt i rött – flickornas kläder och armar, föräldradockornas ögon och gapande munnar, allt accentuerat med stråk av blekgult, ljusblått och violett. Den bruna bordsskivan och svarta bakgrunden skjuter den misstänkt muntra situationen tätt inpå oss.
Lena Cronqvist, ”Självporträtt med penslar”.Bild: Höganäs museum och konsthall
Bland dem Lena Cronqvist nämnt som förebilder finns Francis Bacon, liksom Vera Nilsson och Siri Derkert. Och visst finns där spår av alla tre, även om jag också kan tänka på en målare som Lucian Freud. Bacons förvrängda porträtt med våndan inskriven i konturerna och kroppens oförsonliga köttighet, har ett släktskap med Cronqvists totala brist på försköning. Men här finns även Vera Nilssons och Siri Derkerts intresse för barnet, inte som dekorativt motiv utan i dess egen rätt, självsvåldigt och självklart. På utställningen i Höganäs finns det gott om dessa små lerskulpturer av flickor som bara är. De grimaserar, kisar och tar ogenerat plats med benen brett isär.
Jag tycker också mycket om hennes två självporträtt från senare år. I det ena har hon färgfläckigt förkläde och penslarna i handen, blicken är bestämd men lätt inåtvänd som om hon var närvarande både i en inre och yttre verklighet. Det andra är mer ambivalent. Leendet är lika gåtfullt, men på händerna har hon trätt två flickdockor som ser kusligt levande ut. Det är som konstnär och världsmakare hon här kliver fram.
På vägen hem lyssnar jag åter på Tor Billgrens makalösa kulturdokumentär om Lena Cronqvist för radion, gjord år 2009. ”Jag måste vara försiktig, får inte se allt, får inte bli indragen...” – så förhöll hon sig själv till omvärlden under en period när allt var bräckligt och tungt. Det, påpekar Billgren, kan också vara hur det känns inför hennes verk. Dessbättre ryms på Höganäs museum en precis lagom dos av hennes konstnärskap. Här träder det fram, fyllt av obarmhärtighet och rannsakan, men också egensinne och humor. Allt i ett starkt koncentrat, som tål att ses utan skygglappar.
Gå till toppen