Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Vergilius mästerliga lärodikt skapade en platsens poesi

”Georgica” är mer än en versifierad handbok för antika lantbrukare. Lars-Håkan Svensson läser en nyöversatt Vergilius intill en bok om binas hemliga liv och slås av den ekologiska sensibiliteten i de tvåtusen år gamla betraktelserna.

Bild: Niklas Gustavsson

Vergilius

Georgica. Översättning: Ingvar Björkeson. Natur & Kultur.

Thor Hanson

Binas hemliga liv. Översättning: Claes Bernes. Natur & Kultur.

Har det någonsin funnits så många nya, användbara översättningar till svenska av antik litteratur som nu, undrade jag för några år sedan i en recension av en ny Plutarchosvolym. Frågan känns lika rimlig idag. Strömmen av gamla greker och romare som får tillfälle att ta till orda på nutida svenska har inte avstannat. Nu senast är det en av de mest namnkunniga av dem – Vergilius – som fått sin lärodikt ”Georgica” från 29 f Kr överförd till svenska. Det har hänt två gånger tidigare: först 1807 då Gudmund Jöran Adlerbeth utgav sin klassiska översättning och sedan 1989 då latinisten Tönnes Klebergs version kom. För årets insats står Ingvar Björkeson, med sina 92 år nestorn i den grånande skaran av svenska antiköversättare. Malte Persson, i sammanhanget närmast en yngling, har skrivit ett elegant och komprimerat förord som utgår från frågan vad en tvåtusen år gammal lärodikt om jordbruk kan ha att säga oss idag.
Ett givet svar är förstås att ”Georgica” inte är förstahandsvalet för den som ska bedriva jordbruk. Många av de redskap Vergilius tar för givna har gått ur tiden för länge sedan och en del av hans fakta har visat sig vara falska. Bisamhällen leds exempelvis av drottningar, inte av kungar som man trodde ända till 1600-talet. Men ”Georgica” är inte bara eller ens främst en versifierad handbok för antika lantbrukare.
Det talas visserligen en hel del om plöjning, vinodling och djurskötsel och de glädjeämnen och svårigheter sådant för med sig, men Vergilius glider gärna över i betraktelser kring helt andra ämnen, till exempel de inbördes stridigheter som vid den här tiden hade plågat Italien under decennier eller pestens härjningar i närbelägna provinser. Och den sista av de fyra ”böcker” som ”Georgica” består av avslutas med två långa mytologiska exkurser: den ena om halvguden och biodlaren Aristaios, den andra om Orfeus och Eurydike. Aristaios går lycklig ur sina prövningar medan Orfeus som bekant mister Eurydike. Detta betyder inte att dikten är rörig – tvärtom är den mycket omsorgsfullt strukturerad.
Vergilius är en mästare på att nästan omärkligt övergå från ett ämne till ett annat och excellerar i att låta högaffektiva passager kontrastera mot mera stillsamma didaktiska partier. Mot skildringarna av de bittra politiska strider som sliter sönder landet och de umbäranden som missväxt och pest kan leda till svarar inlevelsefulla bilder av ett ljust och välmående lantliv, med drag av den guldålder som föregick den hårdare era som Jupiter, enligt Vergilius, tvingar oss att leva i.
Det har med fog hävdats att ”Georgica” med sina detaljerade och mångfasetterade skildringar av italiskt lantliv uttrycker en ny känsla för människans samhörighet med sitt geografiska ursprung. Genom sina utläggningar på det här planet framstår ”Georgica” mindre som en lärodikt i jordbruk än som en prototyp för vad vi numera kallar platsens poesi. Det är inte konstigt att den retoriskt skolade John Dryden beskrev ”Georgica” som ”den bäste skaldens bästa dikt” när han publicerade sin översättning år 1697.
En del av diktens övertoner är oupplösligt förenade med Vergilius subtila latinska språk- och verskonst och måste blekna i översättning. Men Ingvar Björkeson är en översättare som inte tycks hindras av att en uppgift egentligen är omöjlig. Hans syntaktiska fantasi och stora ordförråd gör att hans version är en högst effektfull rekonstruktion av ”Georgica” på svenska, fast det är svårt att acceptera att han i kanske 20 av diktens cirka 2000 rader ruckar på den nutida svenskans naturliga ordföljd för att få hexametern att flyta.
Som av en händelse ger Natur & Kultur också ut en bok om binas hemliga liv av den amerikanske biologen och författaren Thor Hanson. Att läsa böckerna samtidigt lockar till förvånande och berikande jämförelser. Framför allt kan jag från mitt nutida perspektiv inte undgå att slås av vad jag skulle vilja kalla ”Georgicas” ekologiska sensibilitet, särskilt märkbar i fjärde boken som ägnas biodling. Hansons bok är en fascinerande redogörelse för binas ursprung, historia och levnadssätt. Sakliga beskrivningar varvas med referat av samtal med ledande biforskare som här tillåter sig att spekulera på ett ledigare sätt som inte går för sig i vetenskapliga sammanhang.
Gång på gång inställer sig jämförelser med ”Georgica” (som Hanson naturligtvis citerar). Allra mest bränner det till när Hanson diskuterar vissa bins altruistiska samhällsbildning, deras ”eusociala” läggning som fått den kontroversielle Harvardprofessorn E O Wilson att framkasta tanken att det enda djur som kan jämställas med myror, termiter, vissa bin och steklar är “en stor primat”.
Så formulerar sig naturligtvis inte Vergilius, men många läsare har i hans beskrivning av binas benägenhet att samverka sett en symbolisk version av människornas strävan att leva tillsammans.
Gå till toppen