Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Att resa är fint, att vara turist är suspekt

Carolina Söderholm tar med oss på turistens färd genom konsthistorien – genom ambivalens, fantasi, besatthet och förtryck.

Redan 1700-talets resenärer plågades av turismen. I 1780-talets Rom retar sig britterna på alla landsmän som myllrar runt Colosseum, omgivna av beskäftiga guider och souvenirförsäljare.
Men trängseln syns sällan på de målningar som görs eller beställs under vistelsen. Istället fångar deras anslående vyer de antika ruinerna i ensamt majestät. Möjligen figurerar ett par enstaka besökare, försjunkna i vördnadsfull beundran.
Långt före mobilkameror och sociala medier har människan alltså vinklat och regisserat bilden av sin reseupplevelse. Det är inte många som likt fotografen Martin Parr har dokumenterat semesterfirandets massindustri genom att klämma sig fram mellan glassköer och solstekta kroppar på badstränder världen över. Nej, genom seklerna har resandet främst skildrats som njutning och äventyr. Blicken har dröjt vid det som framstått orört och autentiskt, exotiskt och pittoreskt. Resande för nöjes skull var länge de rikas lyx, som Björn Cederberg påpekar i sin intressanta bok ”Turistens blick – nedslag i resandets historia” (Historiska media, 2015). Och trots att runt en miljard människor numera beräknas turista varje år, håller vi gärna fast vid illusionen av exklusivitet.
Så låt oss slå följe med turisten från historiens ruindyrkare och tvångsmässiga alpvandrare till det eviga längtandet efter ett hägrande Söderhavsparadis – samt dess mer oroande konsekvenser.
1. Ambivalens
Men först, märk väl: Även om semesterresan utövar en ständig dragningskraft på många av oss, är det inte lika lockande att identifiera sig med turistens arketypiska figur. I fotriktiga sandaler med selfie-pinnen i högsta hugg omges hen av ett löjets skimmer, men kan knappast anses vara harmlös. På en gång naiv och krävande, är turisten både en eftertraktad kassako och inkräktare i vars spår pengar och exploatering följer.
I sin hyperrealistiska skulptur ”Tourists” från 1970 fångar Duane Hanson denna ambivalens. Det medelålders amerikanska paret har den obligatoriska utrustningen på plats: hawaiiskjorta, kamera och solglasögon. Kisande mot nya vyer utstrålar de likväl en viss luttrad distans. De är bara på besök. De må ha lämnat sin vardag, men inte sin bekvämlighetszon. Hansons styrka ligger i precisionen med vilken han återger sina karaktärer i all deras mänsklighet – ofullkomliga som var och en av oss. Utlämnade åt betraktarens blick, ter de sig oväntat rörande.
Den gamla tesen gör sig påmind. Vart du än beger dig, kan du inte resa från dig själv. Många har däremot velat undkomma bilden av sig själv, och sökt den dubbla befrielsen i att vara okänd på en okänd plats. Den som reser ensam kan erfara hur en existentiell frihet – eller osäkerhet – smyger sig på.

2. Fantasi

Så tidigt som under romarriket konstaterar filosofen och författaren Seneca: ”Människor reser vitt och tvärs till alla sorters platser för att söka förströelse, eftersom de är nyckfulla, trötta på det lätta livet, ständigt sökande efter något som undflyr dem ...” (citerad av Björn Cederberg).
Under 1800-talets gång växer detta sökande i omfattning, socialt och geografiskt. På Nationalmuseums utställning ”Dansk guldålder”, som snart visas på Statens museum for kunst i Köpenhamn, finns det gott om betagande vyer av ett soldränkt Italien. Dit styr kylslagna nordbor kosan för att uppleva landets kulturarv och lära sig livsnjutandets konst. Det är en bildningsturism för samhällets välbärgade skikt. Bland resenärerna finns även konstnärer med stipendiepengar eller mecenatförskott på fickan, som i nyklassicismens anda studerar antikens och renässansens mästerverk. Så har transporterna blivit avsevärt snabbare, bekvämare och billigare sedan 1600- och 1700-talens unga adelsmän avslutade sin utbildning med en ofta flerårig grand tour till Europas lärda och kulturella metropoler.
Constantin Hansen (1804-1880), ”Et selskab af danske kunstnere i Rom”, 1837.Bild: SMK Photo/Skou-Hansen/Buccarella
I Constantin Hansens målning ”Ett sällskap danska konstnärer i Rom”, (1837), har kamraterna samlats i ateljén där balkongdörrarna står öppna mot Den eviga stadens silhuett och varma ljus. Med fez på huvudet och pipa i hand sträcker arkitekten Gottlieb Bindesbøll nonchalant ut sig på golvet för att berätta om sin resa till Konstantinopel.
Det är ingen slump att orientalismen i konsten utvecklas under denna period, med franska målare som Théodore Géricault och Eugène Delacroix i spetsen. Rom är sedan länge ett standardresmål, noga kartlagt i de resehandböcker som trycks i massupplaga. Istället uppstår ett sug efter det okända, gärna med stänk av Tusen och en natt. Den rika kulturen och historien, arkitekturen och mönsterskatten i Mellanöstern och Nordafrika inspirerar. Men regionerna utgör också ett obekant territorium på vilket västerlandet projicerar sina ömsom romantiserade ömsom skrämmande fantasier om det främmande. Allt fler fortsätter nu vidare över Medelhavet, däribland författaren och kvinnorättskämpen Fredrika Bremer som under sent 1850-tal tar båten från Sicilien till Egypten, Syrien och Palestina. Senare skriver hon om sina intryck av bland annat Jerusalem.

3. Besatthet

Den 26-årige Albert Dadas minns däremot inte mycket av sin strapatsrika färd. Försänkt i hypnos kan han emellertid berätta hur han vandrat från södra Frankrike till Moskva, via Algeriet, Turkiet och Österrike. Historiens första patologiska turist har gjort sin entré. Mer än hundra år senare ska konstnären Johan Furåker sinnrikt rekonstruera hans rutt.
Johan Furåker, ”The pathological tourist Albert Dadas”.Bild: Johan Furåker
En sommardag 1886 dyker Dadas inte upp på jobbet i Bordeauxs gasbolag. Först ett år senare återfinns han förvirrad på ett sjukhus i staden, dit han förts sedan han arresterats för lösdriveri. Det ska visa sig att han har drabbats av så kallad dromomani, en obetvinglig lust att vandra. Utan resedokument och pengar på fickan har han tillryggalagt enorma avstånd till fots, ibland upp till sex mil i sträck. Hans tvångsmässiga resefantasier blandas med identitetsproblematik och minnesförlust på ett sätt som intresserar den unge medicinaren Philippe Tissié, som skriver en studie om hans fall.
Johan Furåker, ”Transitory”.Bild: Johan Furåker
I sina målningar och teckningar skildrar Johan Furåker de platser som Dadas besökt, vilka han under hypnos beskrivit så ingående att han måste ha varit där. Raffinerat knyter Furåker samman flera av det sena 1800-talets utmärkande drag, från psykiatrins snabbt växande spektra av diagnoser till samhällets rationalisering och mekanisering där järnvägens ankomst lockar tanken att flyga längs rälsen. Albert Dadas kommer att följas av åtskilliga unga män som drivna av en liknande besatthet genomkorsar kontinenten utan plan eller mål. Det är ett resande för resandets skull, ett ofrivilligt turistande vars behållning i de flesta fall går resenärerna själva förbi.
Går det att dra paralleller till vår tid? Snudd på sjuk av längtan surfar jag på nätet där glossiga semestersnapshots varvas med frestande annonser, och bokningen bara är ett klick bort. Väl iväg ska varje moment och scen fotograferas maniskt, som skulle de annars gå spårlöst förlorade. Å andra sidan vet Björn Cederberg att berätta att långt innan kameran var uppfunnen hyste turister samma begär att föreviga vad de såg. När Lord Burlington på 1710-talet for till Rom ingick en konstnär i hans följe, med uppdrag att måla av allt av intresse.

4. Förtryck

Efterhand skiftar turistandets syfte, från kultur till loja solresor men också dramatisk natur. Parallellt med att Europa urbaniseras och industrialiseras växer alp- och fjällturismen fram. Under 1900-talets första decennier ökar dess popularitet i takt med vurmen för hembygd, nationalromantik, friluftsliv och frisksport.
Men i Dick Bengtssons målning ”Bergsvandrare” från 1974 står mer på spel än så. Det är knappast kaffetermos och mackor som de tre vandrarna så käckt kånkar på. Deras ryggsäckar är prydda med abstrakta färg- och formkompositioner à la en Kandinskij eller Malevitj från det tidiga 1900-talets avantgardistiska konst. Genom att placera motiven i den rena bergsluften kortsluter Bengtsson på ett oroande sätt några av 1930- och 40-talens dominerande ideologier och strömningar; nationalismen, nazismen och modernismen. I bakgrunden spökar kulten av blod och jord, med dess mål att fostra ett sundare och starkare folk, fysiskt och moraliskt överlägset. Men här korskopplas den med modernismen, där konstnären tycks peka på mörkare stråk i den senares mix av mysticism och rationalitet, funktionalism och hygien.
Så har turismen en förmåga att blotta spänningar och orättvisor, och ställa konflikter på sin spets. Medan flyktingar desperat trängs på överlastade smuggelfartyg rör sig charterturister, båtluffare och yacht-miljonärer obesvärat mellan Medelhavets kuster. Det är lätt att glömma att resandet alltjämt är ett privilegium för dem som har råd och rätt medborgarskap.
Ditte Ejlerskov, ”Paddle painting 2”, 2016.Bild: Ditte Ejlerskov
När konstnären Ditte Ejlerskov tar flyget till Barbados är det med frågor om makt och hierarkier, feminism och eurocentrism i bagaget. Under Karibiens heta sol häckar hon i palmernas skugga och spanar på megastjärnan Rihannas barndomshem. Väl på plats är den internet-bluffare som försökt locka henne till investering i hans bolag på ön försvunnen. Dåsig av värme scrollar hon bland paparazzibilder av Rihanna som paddlar i samma azurblå vatten som väntar utanför Ejlerskovs egen bungalow. Självkritiskt brottas hon med dilemmat att inte ens en konstnär med de bästa intentioner kan undkomma den position som följer av att vara vit västerländsk medelklassturist.
När hon försöker diskutera de skeva maktstrukturerna med invånare hon möter ifrågasätter de trött varför de ständigt ska tvingas reflektera över sådana frågor, när de hellre vill lyfta sig över dem. Resultatet blir projektet ”My Bajan letters”. I sviten ”Paddle paintings” fortsätter hon sin mångbottnade undersökning av hur popstjärnor som Rihanna, Beyoncé och Nicki Minaj medvetet spelar med och förhåller sig till stereotypa uppfattningar om den svarta kvinnan som exotiskt sexobjekt.
Idag är synen på turism komplex. Klimatförändringar och flygskam har lett till ett växande intresse för grönare transportmedel och ”hemester”-alternativ, snällare mot plånbok och miljö. På årets Venedigbiennal vann Litauen rättvist priset för bästa paviljong med sin skarpa, absurda och makalösa opera som utspelas live på en artificiell badstrand. Medan barnen bygger sandslott sjunger tenorer och sopraner med klingande stämmor om de katastrofer som hotar att bli följden av just det semestrande som de själva ägnar sig åt. Verket är skräddarsytt för platsen. Utanför den historiska militärbyggnaden väntar det magnifika, sjunkande Venedig. Med sina osannolika besökssiffror, kryssningsfartyg, översvämningar och föroreningar är staden en bara alltför god illustration av paviljongens problematik – där inte heller biennalen och dess publik går fri.
I den cocktail av njutning och industri, frihet och exploatering som nöjesresandet utgör har konsten blivit en allt viktigare ingrediens, som attraktion och destination. Fast resan den lockar till måste inte nödvändigtvis vara av fysiskt slag. Några minuter in i i Ditte Ejlerskovs film ”I splurge myself” bränner Karibiens sand under mina fötter. Genom sekler har konsten gett oss stränder, ruiner och främmande världar. Men också turister. I detta fall räcker det med ett klick.
Utställningen ”Dansk guldålder” på Statens museum for kunst i Köpenhamn 24/8-8/12. Den har tidigare visats på Nationalmuseum i Stockholm.
Johan Furåker är i sommar aktuell med projektet ”D'Annunzio” i utställningen ”If you don't like art...goodbye, fuck off, go home ...”, Nordic Contemporary Art Collection, Kristianstads konsthall, t o m 29/9.
Gå till toppen