Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Roy Jacobsen skapar stor läsning i litet format

Vanligen skriver Roy Jacobsen breda romanfresker om sin familj och norsk historia. I ”På randen av Vigeland” skriver han en kortare essäbok, men penseldragen är fortfarande episka och drabbande.

Monoliten i Vigelandsparken i Oslo.Bild: Terje Pedersen

Roy Jacobsen

På randen av Vigeland. Cappelen Damm. Språk: Norska.

Hur mycket påverkar en förändrad bild av en förälder synen på barndomen?
Och vad kan det betyda för ett författarskap?
Det finns så klart inga svar, men frågorna infinner sig oundvikligen efter läsningen av Roy Jacobsens korta bok ”På randen av Vigeland”.
Som barn togs Jacobsen och hans syster regelbundet till Vigelandsparken av fadern, medan modern besökte tandläkaren. Två arbetarbarn i en borgerlig parkanläggning, som han kommenterar det.
Tjugofem år senare omkommer modern i en bilolycka sedan fadern somnat bakom ratten och krockat in i en bergvägg. När fadern återhämtat sig, berättar han oväntat en dag att modern aldrig var hos någon tandläkare, det var inget fel med hennes tänder, hon träffade Irgens Strømme, ledande psykiatriker och en av dem som introducerade psykoanalysen i Norge.
En kvinna som under tidigt sextiotal sökte sig till terapi hörde inte till vanligheterna. Särskilt inte en kvinna som kom från oerhört torftiga omständigheter på en ö utanför Helgelandskusten. Det var inget att tala högt om, inte ens för sina barn.
Vore det inte för olyckan hade förmodligen moderns hemlighet aldrig avslöjats. Men förlusten efter 48 års äktenskap gjorde fadern plötsligt talför. Överraskningen kunde inte ha varit större. För syskonen hade modern alltid framstått som stabil och balanserad, med ljudet av hennes skratt som det vackraste minnet av henne.
Detta skulle kunna vara uppslag för en stor roman, men utgör inledningen till denna korta essä, ursprungligen publicerad i en antologi om offentlig konst i Oslo.
Jacobsen varvar barndomsminnena med historien om föräldrarnas första år tillsammans och den om skulptören Gustav Vigeland och Vigelandsparken, ”då som nu själva navet i norsk turistindustri”.
Det finns ett uttalat klassperspektiv, inte minst i skildringen av tillkomsten Monoliten, den 280 ton tunga obelisk som restes centralt i parken och vars många sammanflätade människokroppar det tog närmare fjorton år för tre stenhuggare att knacka och putsa fram.
Modern reste till Oslo som ung, fortfarande ett barn, för att ta tjänst som hembiträde. Sedan tidigare fanns en äldre kusin i staden som hjälpte henne till rätta. De gifte sig båda med män som var arbetare, som slet med att bygga det moderna Oslo. Deras material var sten. Precis som för Vigeland. Fast de hörde till helt olika världar.
Den norske författaren Roy Jacobsen.Bild: Guri Pfeifer
Några år efter dödsolyckan utkom Jacobsens monumentala genombrott ”Segerherrarna”, vars första del kan läsas som ett äreminne över moderns uppväxt vid den karga kusten och första år i huvudstaden.
Ja, essän – illustrerad med foton huvudsakligen tagna av författarkollegan John Erik Riley – är lika mycket en personlig introduktion till Vigelandsparken som en nyckel till ett av Nordens främsta författarskap. Här anas drivkrafter bakom flera av Jacobsens romaner och grunden till hans många starka, komplexa kvinnoporträtt.
Texten är till synes enkel, men mångfacetterad och så skickligt konstruerad att den känns betydligt större och mer episk än vad man kan tro av de få sidorna. Det är stor läsning i litet format.
Gå till toppen