Sommarvy på Capri: Hon vänder honom ryggen, blickar ut över blått hav, hisnande stup, vita segelbåtar.

Han fotar rumpan.

Hon putar professionellt, vita bikinitrosor och brun hud, han går ner på huk, fotar igen, de vandrar vidare.

Jag ser liknande scener några gånger, med olika par, innan jag fattar: Sannolikt är hon influencer. Hennes inkomst kommer från att visa upp ett liv av lyx och skönhet i sociala medier.

Rumpan är i så fall en del av hennes kapital. Rumpan tog henne hit.

Kanske är den också en högriskinvestering.

Brazilian butt lift, rumplyft, sägs vara den den skönhetsoperation som växer snabbast över hela världen. Enligt plastikkirurger är det också den dödligaste: Man tar fett från midjan eller låren och sprutar in i rumpan, och om fettet hamnar i ett kärl eller en muskel kan det orsaka blodpropp. En på tre tusen dör. Det är uppskattningsvis hundra gånger farligare än att hoppa fallskärm.

En rumpa för ett liv i semesterparadiset. Eller döden.

Jag slungas tillbaka till den kvalmiga tanken varje gång jag läser om den oreglerade skönhetsindustrin. Senast i veckan rapporterade tidningen att en skånsk salongsägare öppnat igen efter att ha vanställt ansiktena på ett trettiotal kvinnor. Inte lika drastiskt, men ändå ett exempel på att säkerheten är nästan obefintlig.

Varför är skyddet så svagt? Och varför är så många beredda att riskera allt för att bli lite snyggare?

Expressen skriver om en brittisk 29-åring som dog efter ett rumplyft. "Hon trivdes inte med hur hennes kropp såg ut efter att ha fött tre barn", står det.

Så ser vårt vardagsspråk ut.

Det är för svagt. Det kommer inte åt det existentiella vråldjupet i skönhetsångest.

Jag vet förstås inte hur det var med just den här kvinnan och ber om ursäkt för en drastisk formulering, men enligt min erfarenhet vore det mer korrekt att säga att man inte riktigt känner sig berättigad till liv som ful.

Det är nämligen exakt det som är skam: att känna att man borde dö, försvinna, utraderas.

Det är inte en fix idé eller en personlig preferens, det är en reaktion på ett samhälles kroppsideologi.

Å ena sidan en ungdomskult, föreställningen att något heligt går förlorat när en kvinna åldras, att hon vandrar ut ur ett gudomligt ljus. Skönhet som en essens, som något som definierar en människa, som gör dig berättigad.

Å andra sidan en sönderplockande objektifiering:

– Det finns en tendens att inte se kvinnokroppen som en helhet, utan att dela upp den i delar som går att fixa, säger Carolina Lunde, docent i utvecklingspsykologi, i en artikel om skönhetsingrepp.

"Fixa", som man skruvar åt en mutter eller limmar ihop en kruka. Föreställer vi oss ens rumpan som en del av en levande, hel kropp?

Något som hänger ihop med ett hjärta, som kan sluta slå?

Jag saknar en feministisk motkraft.

Kulturskribenten Valerie Kyeyune Backström har i ett par artiklar i Expressen pekat på hur kända feministiska förebilder som Kakan Hermansson, som gjort sig beroende av inkomster från skönhetsindustrin (om än inte just rumplyft), saluför synen på ingrepp som en feministisk icke-fråga och ett eget val.

Det påpekas också ibland att kvinnor i dag själva kapitaliserar på sitt utseende – alltså inte är direkt exploaterade. Standardexemplet är 21-åriga Kylie Jenner, som blev världens yngsta "self-made" dollarmiljardär med hjälp av sina fylliga, opererade läppar, ett sminkmärke och ett instagramkonto (och, ska sägas, sin familj – hennes storasystrar i The Kardashians har jobbat hårt på skönhetsrenommén, inte minst med just putande rumpor).

Men samtidigt bygger allt detta vidare på en bild av kvinnokroppen som är svår att leva med.