På måndagen tog fallet Asap Rocky, sommarens stora följetong i medierna, en ny vändning. Då meddelades det att den motanmälan som den amerikanske rapstjärnan gjort mot mannen som anmält honom för misshandel lagts ner. Alltmedan Asap Rocky själv fortsatt sitter häktad.

Att döma av de filmklipp som cirkulerat på händelsen, som utspelade sig i centrala Stockholm för några veckor sedan, framstår det som ett ganska konstigt beslut (även om klippen så klart bara utgör fragment av händelseförloppet). Där verkar det som att rapstjärnan och hans sällskap blir förföljda av målsäganden, som dessutom drämmer sina hörlurar, av tyngre utanpåliggande modell, på en i sällskapet med sådan kraft att de går i bitar.

Det är därför inte svårt att förstå kritiken mot det svenska rättsväsendet. Mer oväntat är dock vilka det är som har engagerat sig för den unge rapparen.

Att amerikanska kändisar förenats under parollen ”Free Asap” är inte särskilt underligt. Kanye West känner väl förmodligen något slags lojalitet med en kollega. Det är inte heller konstigt att den gamle medborgarrättsaktivisten Al Sharpton uttryckt önskemål om att resa till Sverige för att besöka Asap Rocky i häktet; det är ju precis den typen av män – unga, svarta – som löper högre risk än andra att i värsta fall skjutas ihjäl av polisen och i bästa fall tillbringa sitt liv bakom lås och bom – i USA, vill säga.

Men varför bryr sig Donald Trump? Enligt en genomgång i New York Times har Trump genom åren av rent taktiska skäl sett till att associera sig med svarta för att undgå kritik om rasism. I så fall kunde fallet Asap Rocky inte bli mer vältajmat för presidenten, som i samma veva anklagats för rasistiska utfall mot fyra kvinnliga demokrater.

Man kan också fråga sig varför så kallade Sverigevänner, som vanligtvis vurmar för hårdare tag, ömmar så för Asap Rocky? Fast det gör de ju inte egentligen. Det handlar bara om att motparten i detta fall är ännu mer förhatlig än en ung svart rappare från USA.