Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Anne-Marie Pålsson: ”Mera levande partier behövs för att göra vår demokrati mera levande.”

Bild: Erik Nylund
Skrev Liberalerna politisk historia med valet av ny partiledare? Och då tänker jag inte i första hand på vem som valdes utan på hur valet gick till. För Liberalerna tog till det djärva greppet att låta partiets medlemmar bestämma.
I Sverige vaskas partiledarna regelmässigt fram i små och slutna grupper. Bekvämt, för då undviks det som brukar hända när beslutandemakt överlåts till folket. Resultatet blir inte det eliten vill ha. Vilket var fallet också den här gången. Det var den nederlagstippade Sabuni som fick medlemmarnas stöd, inte elitens favorit – Erik Ullenhag.
Man kan tycka att det här med hur ledarna utses är en struntsak. Men så är det inte.
Toppstyrda urvalsprocedurer gör det lätt för partieliterna att styra sina partier högt ovanför medlemmarnas huvuden. Och något motstånd från partiernas företrädare ska man inte räkna med. De vet att det är partiledarens vilja som ska värnas. Att den som agerar på annat sätt kan räkna med att dagarna som folkvald är räknade. Så blir det nämligen när också de som ska företräda partiet i riksdag, kommuner och landsting utses av toppstyrda församlingar. Utan möjlighet för den vanlige medlemmen att påverka.
Så annorlunda mot USA. Partieliterna må mygla hur mycket de vill – och gör så säkert också – men ytterst är det väljarna som avgör vem som ska bli landets president. För att dessförinnan ha varit med om att vaska fram partiets presidentkandidat. Då vet varje kandidat att utan att skapa en dialog med väljarna – att lyssna av vad som rör sig i folkdjupen – är chansen att bli vald obefintlig.
Varför det svenska synsättet inte utmanats är svårt att förstå. Som om vi förmåtts att tro att medlemmen eller väljaren inte är kompetent nog att ta ställning till vem som ska leda partiet och i förlängningen landet. Kanske var det så för 100 år sedan, då den svenska demokratin föddes. Men så är det inte idag.
I själva verket finns all anledning att pröva vägar nya vägar. Avståndet mellan väljarna och beslutsfattarna ökar. Partierna lockar allt färre personer. Under toppåret i början av 1980-talet var ca 1,2 miljoner svenskar medlemmar i något parti. Idag är siffran nere på 250 000 personer.
Det politiska samtalet behöver vitaliseras. Ur detta perspektiv var Liberalernas experiment vällovligt. Om det får någon efterföljare återstår att se. Vi kan alltid hoppas, för partiernas roll i den svenska demokratin är helt central. Det följer av vår grundlag. Faktiskt mer framträdande än vad många förstår. Partierna är i princip väljarnas enda redskap att påverka politikens innehåll. Ty hos oss finns inte som i andra länder en rätt för väljarna att via medborgarinitiativ tvinga beslutfattarna att behandla en fråga.
Mera levande partier behövs för att göra vår demokrati mera levande. Får partiernas medlemmar mer att säga till om kan man räkna med att det partipolitiska engagemanget ökar. Att aktivt få vara med om att utse ledaren smäller avgjort högre än att blott få vara en passiv mottagare av nyheter på partiets hemsida. Något för partieliterna att begrunda.
Gå till toppen