Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Pontus Kyander: Varför är konstkritiken i Sverige så snäll?

I en recension i The Guardian sågas den finländska konstnären Helene Schjerfbeck. Pontus Kyander tycker att kritiken är upplivande och undrar varför svenska konstkritiker är så försiktiga.

Helene Schjerfbeck, självporträtt.
Får man vara elak i en konstrecension? Häromveckan öppnade Royal Academy i London en utställning med finländska Helene Schjerfbeck (1862-1946), i hemlandet liksom i Sverige ansedd som en klassiker, ett säkert utställningskort. Men nu hände det orimliga. The Guardian, den tyngsta av tidningar i London gav utställningen två stjärnor av fem, och kritikern Jonathan Jones menade att Schjerfbecks ”oinspirerade miserabilism” endast är för den mest plikttrogne. De självporträtt som för trettio år sedan bäddade för Schjerfbecks renässans internationellt sammanfattas som ”bisarra snarare än tragiska”.
Så kan man tycka, och kanske tycka fel. Hur som helst tvingar recensionen den konstintresserade att ta ställning. Å ena sidan har du den institutionella tyngden som investerats, å den andra en etablerad kritiker med tyngden hos en ledande och respekterad tidning. Du kan bli förbannad, eller hålla med om att Schjerfbeck är en överskattad konstnär.
För mig som yrkeskritiker är det dock upplivande med en recension som innehåller ett tydligt ställningstagande. Risken att ta grundligt fel är själva essensen i kritikerns roll. Utan den blir kritiken bara vattvälling.
Det finns profilstarka kritiker inom litteratur, populärmusik och film. Men i bildkonsten förekommer de sparsamt i Sverige. Välvillighet, försiktighet och uppskattning är konstkritikens honnörsord hos oss. Vi sätter inte stjärnor på utställningar, det vore grymt och ofint.
Varför är konstkritiken i Sverige så ”snäll”? Är det för att skydda den ständigt hotade konsten? Enskilda konstnärer kan ofta ha det svårt, enstaka gallerier kan existera under knappa omständigheter, men som ”institution” är konsten i Sverige väl underbyggd med en infrastruktur av museer, konsthallar och gallerier, och ett stipendiesystem gör att konstnärskåren som helhet (om än inte enskilda konstnärer) har en relativ trygghet. Hur som helst, lika lite som det är musikkritikerns uppgift att skydda skivbolagen och artisterna är det konstkritikerns roll att bädda in konstnärer och institutioner i bomull.
Saken blir inte bättre av att den lokala kritikern ständigt konfronteras med de lika lokala galleristerna, institutionsledarna och konstnärerna. Det uppstår en intimitet som är svår att värja sig emot i längden.
Men dessa är bara omständigheter. Grundproblemet är att konstkritikern har en svag ställning i konstsystemet som helhet. Den enskilde kritikern är en otrygg varelse, utan förankring vare sig på konstscenen eller i tidningen. Till skillnad från den etablerade konstnären (och det icke-kommersiella galleriet) kan inte kritikern blicka hungrigt mot ett offentligt och privat system av stipendier och understöd. Och trots att arbetet utförs på premisser som liknar journalistens (dagtid och korta deadlines) betraktas inte konstkritikern som journalist, och betalas med nålpengar.
Så blir konstkritiken därefter. Naturligtvis krävs det begåvade och orädda skribenter, men det behövs också en någorlunda ekonomisk bas, och möjlighet att utveckla och bredda erfarenheten (konsten sker hela tiden, och oftast inte på hemmaplan). Det är tidningarna själva som måste skapa en bas för de profilerade kritikerna att stå på. Så att de har råd att ha fel.
Gå till toppen