Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Cecilia Edefalk och Peter Frie: Konst som får rummet att bada i ljus

Thomas Millroth ser en bländande utställning med Cecilia Edefalk och Peter Frie, två konstnärer som visar det senaste på Galleri Arnstedt.

Cecilia Edefalk, ”Dandelion”.Bild: Galleri Arnstedt

Cecilia Edefalk, Peter Frie

Galleri Arnstedt, Östra Karup, t o m 4/8.

Cecilia Edefalks stora akvareller hänger oramade på väggen. De blå och grå tonerna är nästan bländande. I den flödande färgen syns små maskrosbollar som verkar vilja blåsa runt från bild till bild i utställningssalarna. Allt känns lätt, skört och flyktigt.
Edefalks tidigare målningar ingår ju i konstscenens allmänbildning. Men här visar hon något annat. Ett slags processer eller förvandlingar. Och akvarellernas föränderlighet stämmer överens med själva motiven. Maskrosorna låter fröerna försvinna med vinden men de vissna blommorna betyder inte död, de är en övergång från ett stadium till ett annat.
Cecilia Edefalk, ”Samtal med Ivan”.Bild: Galleri Arnstedt
Den känslan förstärks i hennes små bronsskulpturer. Ur ett senromerskt porträtt med typiskt himlande ögon spirar ett par små träd. För att inte tala om de spröda avgjutningarna av växter. Inte heller skulpturerna är konventionellt avslutade, rester från gjutningen har lämnats kvar. Och de tunna gjutkanalerna påminner mig om vissnande blomstänglar. Det finns ett samband mellan de ruffiga bronserna och de bruntorkade maskrosor hon placerat i ett par vaser framför ett blåtonat papper. Det är fyllt av anteckningar från ett fiktivt samtal hon haft med den döde konstnären Ivan Aguéli (1869-1917). Vad det handlade om? Färg, ljus, mörker, att kontrast och kolorit är själva växtkraften i hennes konst.
Hon litar på att de rinniga akvarellpigmenten kan ta vara på de finaste rytmiska förändringar och förvandlas till syner. Som i de två blå bilder där färgkornen runnit längst ner på pappret och bildat oväntade horisonter.
Edefalks utställning överraskar mig. Också Peter Fries måleri bjuder på det oväntade. Han använder den stora salen till att visa en åtta meter lång dyning och tjugo mindre målningar av samma motiv under dagens alla timmar. Klassisk landskapskonst, med andra ord, som också tillhör konstscenens allmänbildning.
Peter Frie, ”Abstract”, 2019.Bild: Galleri Arnstedt
Men lite vid sidan av hänger fem små abstrakta målningar som påminner om grottor eller kulvertar; de handlar om spänningar mellan färgformer. Jag känner igen den idag ganska glömda tradition där växelverkan mellan bildens yta och djup är drivkraften. Tänk på Bram van Veldes (1895-1981) förtätade bilder. Det är stort att se hur Frie rumsterar om i denna halvt glömda bildtradition, som kräver sin mästare.
Men vad är det hos Edefalk som griper tag? Hon är ju inte den enda som har kontakt med de döda, det är närmast en subgenre i konsten, och maskrosor finns det gott om. Det måste vara hennes tro på kraften i det enkla och förgängliga med en nästan naiv känsla för de borttonande motiven. Framför allt avstår hon från samtidskonstens vanligaste fraser och tidsmarkörer. Bilderna får tala för sig själva. Därför andas utställningen en lättnad som håller mig kvar.
Här är två konstnärer som inte bara visar det senaste utan också generöst bjuder in publiken till de processer som förändrar deras verk. Målningarna får salarna att bada i bländande ljus.
Gå till toppen