Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Fotbollsfilmen ”Diamantino” saknar poäng

En film om något korkat borde antingen vara smart eller skogstokig. ”Diamantino” är varken eller, tycker Michael Tapper.

Diamantino (Carloto Cotta) bland rosa skum och fluffiga hundvalpar.Bild: Folkets bio

Diamantino

Portugal/Frankrike/Brasilien 2018. Regi, manus: Gabriel Abrantes, Daniel Schmidt. Medverkande: Carloto Cotta, Cleo Tavares, Anabela och Margarida Moreira, Maria Leite. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.32.

Sommarens mest skruvade komedi korsar Voltaires ”Candide” med en modern fotbollssaga, typ Cristiano Ronaldo. Den handlar om Diamantino (Carloto Cotta), en imbecill portugisisk fotbollsstjärna som lever i lyx och överflöd tills hans yacht en dag stöter på en flyktingbåt. Mötet med verkligheten kastar grus i hans flow på fotbollsplanen, och när han missar en avgörande straff i VM-matchen 2018 mot ”de svenska hyenorna” blir han en global driftkucku.
Krisen i karriären blir början på ett cyniskt spel om nationalikonens pengar, image och kropp. Unga lesbiska underrättelseagenten Aisha (Cleo Tavares) förklär sig till den afrikanske flyktingpojken Rahim för att nästla sig in hos Diamantino och snoka efter hans skatteparadisplacerade mångmiljoner. Hans onda tvillingsystrar (Anabela och Margarida Moreira) säljer honom till ett kloningsexperiment. Och ett högerextremt parti vill ha honom som affischpojke för sin rasistiska anti-EU-kampanj.
”Diamantino” tilldelades det stora priset på Cannes-festivalens internationella kritikervecka 2018, och det är till stor del den fyndiga scenografins och de charmiga lågbudgeteffekternas förtjänst. I samförstånd konstruerar de en värld där huvudpersonen har blivit hundra procent varumärke och därmed förlorat sig själv. Han är bokstavligen överallt – i reklam, på t-tröjor och sängöverkast – utom på sitt eget hjärnkontor, där ingen är hemma.
Bildspråket, och särskilt fantasiinslagen, är veckotidningsgrälla, vilket påminner om en ung Pedro Almodóvar i vulgärkomisk högform. Dessvärre utmynnar sällan filmens många bisarra infall och dramatiska knaskurvor i någon komisk poäng att tala om. Åtskilligt stannar vid halvfärdiga utkast, som om regi/manusduon Gabriel Abrantes och Daniel Schmidt inte haft tid, ork eller påhittighet nog att göra klart dem.
De har också uppenbara problem att fylla dialogen med något väsentligt. Och karikatyrerna av allt från genteknikens galna vetenskapsmän till dagens aggressivt korkade högerextremister ser ut att ha hämtats från ett misslyckat studentspex.
Enfaldighetskomedi kräver antingen konstnärliga geniknölar (bröderna Coens ”The Big Lebowski”) eller hämningslös skogstokighet (Ed Woods ”Plan 9 from outer space”). ”Diamantino” har ingetdera och saknar därför schvung i vansinnesdansen.
Gå till toppen