Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Läsartext: Barn har rätt till en uppfostran som gör dem till fungerande medborgare

”Föräldrar och lärare abdikerade från sitt vuxenansvar som regelsättare mot slutet av århundradet och blev på något sätt deras kompisar istället. Föräldrar intar mer och mer en förvånad (!) försvarsställning gentemot kritik av sina telningar.” Det skriver Ingvor Sabina Le John.Bild: Hasse Holmberg / TT
Säga vad man vill om det moderna svenska samhället, men naiviteten angående tron på människans inneboende goda natur är genomgående i alla politiska reformer och dagordningar. Nu ska till exempel FN:s barnkonvention bli lag första januari 2020 i Sverige. Barn ska hädanefter anses som egna individer med egna rättigheter.
Som alltid kommer detta att följas upp med utbildning inom kommuner, landsting och statliga myndigheter för att lagen ska implementeras på rätt sätt. En konkret förändring blir att barnkonventionen kan användas i domstolar vid till exempel vårdnadstvister. Så långt så bra.
Samtidigt ser vi ett samhälle som håller på att utvecklas till en variant av romanen Flugornas herre.
William Golding skrev sin prisbelönta roman 1954 där han placerar en grupp engelska internatskolepojkar på en öde ö efter en flygplanskrasch. Den kulturella fernissan faller snart av dem och utan styrning från vuxna utvecklar de inbördes konflikter som tar sig allt grymmare former. I barnet finns inte det inlärda, sociala stoppet som hos vuxna. Vuxna kan hejda sig från att göra något ont genom att använda de regler som under år präntats in i dem som barn.
Frånvaron av vuxenstyrning i dagens samhälle har nu lett till att barn i alla möjliga situationer agerar utåt på de mest otänkbara sätt (för oss äldre): blir det för tråkigt i klassrummet går de bara ut, en reprimand från en vuxen kan utlösa år av mobbning.
Ju äldre barnen blir, desto grymmare och allt mer kränkande blir deras beteende med åren. Från att räcka ut tungan som små, reta gamla och handikappade, eldar de sedan upp trappuppgångar och brevinkast, hoppar sönder folks bilar och värre.
Den allmänna utemiljön har blivit ett ingenmansland i våra städer på grund av ungdomsbuset, vilket får analyseras utifrån två linjer.
Den svenska barnuppfostran under 1900-talet gick från fysisk och psykisk barnmisshandel i början av seklet till att bli ”barnens århundrade” med barnpsykologi och förståelse för det sköra inom barnet.
En film som klassikern Hets (1944), som handlade om en lärares mobbning av en elev, skulle vara fullständigt omöjlig att filma 50 år senare. En sådan lärare skulle bli avskedad samma dag han anställdes.
Men, som alla pendlar, slår allting över i sin motsats: föräldrar och lärare abdikerade från sitt vuxenansvar som regelsättare mot slutet av århundradet och blev på något sätt deras kompisar istället. Föräldrar intar mer och mer en förvånad (!) försvarsställning gentemot kritik av sina telningar.
Samtidigt har vi fått en annan problematik: den kraftiga invandringen till väst från andra kulturer har fört med sig en kulturkrock i barnuppfostran.
Ayyan Hirsi Ali beskriver ingående i sin bok Nomad sin äldsta brors resa från en somalisk klantradition in i det moderna samhällets individorienterade kultur. Hon beskriver den hårda uppfostran den äldsta sonen i en familj får utstå för att bli en duglig arvtagare inom klankulturen. Många veka pojkar i denna situation utvecklar psykiska problem: hennes egen bror vårdas nu på en inrättning.
Andra revolterar när de förstår friheten i det moderna samhället och blir ”drop-outs” i storstäderna. Där skapar de gäng med sina egna regler. Jag skulle kalla dem ”flugornas barnbarn”, frustrerade av två kulturers oförenliga krav blir de i princip galna och sluter sig samman med gelikar som förstår varandra omedvetet.
Jag skulle vilja se en vuxenvärld som bestämmer sig för att sätta barnens främsta rätt först, det vill säga den som ger barnen rätt att bli uppfostrade till sociala individer i en enhetlig kontext, mångfald är ett tjusigt uttryck för vuxna kulturturister. Det människan ytterst vill är att kunna skaffa sig en dräglig vuxentillvaro där de i sin tur kan skaffa barn och ”få dem att fungera” så som musikern Staffan Hellstrand så fint formulerar det i sin sång Fanfar, där han hyllar den vuxne som orkar tar sitt vuxenansvar i en till synes omöjlig värld av idag.

Ingvor Sabina Le John

Ingvor Sabina Le John är grundare av Kirseberg Allehanda (före detta Kirseberg News) samt bloggare under eget namn.
Gå till toppen