Malmö har haft sin, på lördag är det dags för Stockholms och Köpenhamn har sin den 17 augusti. Prideparader är inte längre ovanliga i vår del av världen. Det ovanliga är det offentliga firandet av frihet och tolerans som, med bred uppbackning av politiker, näringslivet och allmänheten, samlar människor runt universella värden och mänskliga rättigheter.

Den tid då bara hbtq+personer och deras intresseorganisationer gick med i Prideparaderna är sedan länge förbi. Nu deltar politiska partier och fackförbund, försvaret och polisen, universitet och högskolor ibland med egna vagnar. I Köpenhamn är inte minst en stor mängd kommersiella företag med i tåget. Det har väckt oro för utslätning och kommersialisering av paraden och lett till beskyllningar om pinkwashing, alltså att företag passar på att putsa upp sin fasad och smickra in sig hos allmänheten genom att skylta med regnbågsflaggan.

Kritiken kan nog vara berättigad, men vi anser ändå att näringslivets deltagande huvudsakligen har varit positivt för att hbtq+rättigheterna nått erkännande. Affärsvärldens deltagande visar både hur mycket hbtq+rörelsen uppnått och att det 50 år efter den första Prideparaden finns massor kvar att kämpa för.

Priderörelsen föddes ur Stonewallupproret, kravallerna på Christopher Street i New York i juni 1969. De första paraderna var politiska protester mot rasism, våld och homofobi, men hade redan från början ett inslag av fest, på samma sätt som de tidiga karnevalerna var upprorets fest. Pride har sedan spritt sig till större och mindre städer runt om i världen med en klar politisk avsikt. I juli i år hölls Pride för andra året i rad på Fanø, en liten dansk ö på Jyllands västkust med 3 300 invånare.

Dagens parader är mer en hyllning till tolerans och mångfald än politisk kamp, i varje fall i Köpenhamn och Malmö som tillsammans är värdar för World Pride 2021. Men den politiska kampen är högaktuell i Prideparader i städer som Riga, Budapest och Istanbul.

Under ytanav fest finns i alla Prideparader fortfarande en djupare avsikt, jämförbar med karnevalernas, de katolska korsvandringarna och andra religiösa högtider och festligheter.

Det finns en rad likheter mellan Pride och religiösa ritualer. Till exempel tycks firandet av mångfald kräva ett visst mått av likhet och konformitet. Copenhagen Business School, handelshögskolan i Köpenhamn, uppmanar sina studenter och anställda att klä sig i vita skjortor och delar ut regnbågsfärgade slipsar så man kan förenas under parollen Love Suits Everyone, alla klär i kärlek.

"Uniformen" ska liksom musiken skapa en stämning av gemenskap. Army of Lovers låt Crucified, Prides klassiska hymn, har en stark religiös symbolik. Många som går med i Prideparaden delar ut karameller, blommor, flaggor och andra småsaker till åskådarna längs vägen, på samma sätt som man i kristna sammanhang använder gåvor som en symbol för gemenskap.

Prideparader har en liturgi som stämmer in på den amerikanske sociologen Robert Bellahs begrepp civil religion, en samhällsreligion, ett upplyst alternativ till äldre och mer förtryckande former av religiositet. Samhällsreligionen samlar med sång, symboler och ritualer människor runt den demokratiska rättsstaten med dess okränkbara värden och rättigheter.

Priderörelsen är en sekulär skyddsvall mot politisk partikularism, politik som systematiskt favoriserar en viss grupp, och mot nationalismens återkomst. Den är en röst för besinning och en bekännelse till de universella mänskliga rättigheterna. Pride erbjuder en offentlig ritual som kan bidra till att ena samhället kring den sekulära religionens viktigaste universella värde: individens okränkbarhet. Och firar själva grundbulten i det demokratiska samhället.

Men utan en djupare omvändelse hos de deltagande organisationerna urholkas ritualen. Därför är frågan om politisk partikularism och universalitet central.

Hur förhåller sig de som deltar i Pride till att även en gemenskap som bygger på firandet av olikhet och mångfald skapar nya former av likformighet? Anser de som Martin Luther att frälsningen bara är möjlig för den som är villig att offra allt för sin tro? Eller bygger de en religion som säljer avlatsbrev till den som är villig att betala?

Med andra ord: Kan man festa sig till frälsning eller måste man genomgå den smärtsamma process som en djupgående förändring av de egna hållningarna och handlingarna oundvikligen är?

Frågan är inte bara retorisk. För trots att det inte räcker att delta i festligheterna, så är de ingen dålig plats att starta sin förändringsresa.

Översättning: Karen Söderberg

Stefan Schwarzkopf är lektor vid institutet för ledarskap, politik och filosofi vid Copenhagen Business School.

Sine Nørholm Just är professor vid institutet för kommunikation och humanistisk vetenskap vid Roskilde universitet.

Jannick Friis Christensen är doktorand vid institutet för organisation vid Copenhagen Business School.

Alla tre är knutna till Köpenhamns handelshögskolas forskningsplattform Diversity and Difference som de kommande fem åren är inriktad på mångfald i samhället och näringslivet.