Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Kusligt om miljöförstöringens blödande sår

Det är svårt att slita blicken från Sebastian Sardis fotobok om kolbrytningen i nordöstra Indien. Bilderna säger på sitt sätt mer än tusen larmrapporter, tycker Dan Jönsson.

Sebastian Sardis fotografier skildrar kolbrytning i nordöstra Indien.Bild: Sebastian Sardi

Sebastian Sardi

”Black diamond”. Kehrer Verlag.

I hållbarhetsmålens och klimatneutralitetens svenska offentlighet finns, mitt i förvirringen, en sak som alla verkar överens om. Nämligen att av alla stygga bränslen så är kol det styggaste.
När Gustav Fridolin i valrörelsen 2014 skulle markera i energifrågan var det med en kolbit; när Ulf Kristersson fyra år senare försökte vända kärnkraftsdebatten var det med kolet som argument. Kol är något som tyskar och kineser håller på med, inte vi. Länder som satsar på kolkraftverk är själviska och ansvarslösa.
Sanningen är förstås att även vår mönstergilla svenska ekonomi till stor del baseras på kolenergi. Hur stor är omöjligt att säga – men eftersom konsumtionsindustrin numera nästan helt förflyttats till länder där kol är den huvudsakliga energikällan går det inte att komma undan. Läser du denna text digitalt kan du vara nästan säker på att din läsplatta eller mobiltelefon är tillverkad med hjälp av kolenergi. Merparten av kolbrytningen i världen sker, liksom konsumtionsvaruproduktionen, i länder som Kina eller Indien, ofta under omänskliga arbetsvillkor, för minimala löner och till priset av dramatiska folkomflyttningar och brutal miljöförstöring.
En verklighet vi sällan eller aldrig får en inblick i.
Arbetarna själva står i fokus för Sardis sakliga porträttbilder om kolbrytningsindustrin.Bild: Sebastian Sardi
Om en av dessa osynliga platser, Dhanbad i nordöstra Indien, berättar fotografen Sebastian Sardi i sitt bildreportage ”Black diamond”. Titelns svarta diamant är de lokala gruvarbetarnas eget namn på kolet, ”kala heera”, och det är arbetarna själva som står i fokus för dessa skenbart enkla, sakliga porträttbilder. Även om Sardi naturligtvis verkar i en dokumentär tradition med föregångare som Jacob Riis och Sebastiao Salgado gör han det utan alla sentimentala eller spektakulära effekter. ”Black diamond” är inget indignationsreportage; det handlar inte om att avslöja eländiga levnadsförhållanden och mänsklig misär. Utan, helt enkelt, om att låta dessa människor på vår konsumtionsekonomis baksida träda fram med den värdighet de förtjänar.
Så, här står de. Den unga Kumkum, med kolbitarna i en flätad korg över axeln. Singh, på toppen av slagghögen. Pintu med sin enkla hacka och kroppen täckt av grått stendamm.
Alla riktar de blicken rakt och ogarderat in i kamerans objektiv. Associerar jag någonstans är det till Jean Hermanson och hans klassiska bilder från sextio- och sjuttiotalens svenska verkstadsindustri. Sardi förmedlar samma lågmälda, existentiella dramatik, samma känsla för kroppsarbetets resning och utsatthet. Liksom Hermanson lyckas han kortsluta de groteska avstånden i den kapitalistiska ekonomin, etablera relationer mellan betraktare och modell, få oss att se att vi i grunden delar samma mänsklighet, samma kretslopp.
Kanske är det banalt att säga att de klasskillnader som för femtio år sedan kunde gestaltas på nationell nivå idag kräver ett globalt perspektiv för att bli begripliga. Kanske är det också delvis en förenkling. Men det är icke desto mindre sant – och det gör projektet långt mer komplicerat. Risken att den dokumentära estetiken framstår som paternalistisk och exotiserande är omöjlig att komma ifrån. Är förresten inte själva ambitionen att genom kameraögat möta blicken hos dessa den globala ekonomins förlorare helt igenom naiv och utopisk?
Mycket möjligt. Men som Jenny Maria Nilsson skriver i sin text är detta bilder som uppfordrande pekar, kanske inte i första hand ut i världen – utan in i framtiden. Hur kommer vi att se på dem om tio, tjugo år? När klimatförändringarna kanske inte längre går att bromsa?
Bland de respektfulla porträtten i ”Black diamond” finns också ett antal bilder med en kuslig, övergiven skönhet. Ett panorama över det väldiga sår som gruvan rivit upp. Gruvtornet, som på avstånd speglas i en vattensamling. De enkla husen i en folktom by där marken glöder av brinnande gruvgas.
Särskilt den sista bilden har jag väldigt svårt att slita blicken från. De tunna flammorna som tränger upp ur den förstörda jorden säger på sitt sätt mer än alla larmrapporter.
Gå till toppen