Att vintersport kan vara förenat med livsfara har jag alltid haft på känn. Man kan bryta benen och frysa ihjäl. Eller åtminstone få allvarliga problem med ledbanden, av sportkommentatorernas rapporteringar att döma. Elitidrottare tar ut sig och blir utmattade. Går in i väggen så hårt att man praktiskt taget kan höra hur det låter.

Eller så tar de sig igenom väggen och hamnar i ett gränsland, där snön färgats blodröd och en och samma musikslinga från La Folia upprepas om och om igen. Där en blekfet Mäster Håte förhandlar om olycksaliga skidåkares själar och rävögon glöder som eld i midvinternattens mörker. Det är i alla fall så Joni Huttunen föreställer sig det i ”Elddjur” – hans andra roman på det lilla Malmöförlaget Doppelgänger, efter debuten ”Barrfiolernas rike” från 2016.

Också i den rörde sig spöken och sagoväsen i skogarna i norr, den gången i Finland. I den nya romanen är det den unga skidtalangen Lumi som bekantar sig med färgsprakande parallellvärldar i norrskenets rike någonstans utanför Kiruna, där hon befinner sig på ett elitläger för juniorer.

Hon har svårt att knyta an och håller sig helst för sig själv. Vem hon egentligen skickar sina alltmer desperata sms till – utan att någonsin få några svar – går efterhand upp för läsaren, i takt med att hennes ärende i ”eldlandet” får sin förklaring. Lumi har nämligen fått tillträde till ett dödsrike, med olika skikt och schatteringar, på andra sidan den vägg som man enligt romanens logik måste ha förmågan att pressa sig till mer än det yttersta för att kunna penetrera. En ganska annorlunda idrottsroman, med andra ord.

Till en början skildras Lumis utomkroppsliga erfarenheter och syner som ett psykotiskt gränstillstånd. Kort därpå drabbas också den enda person hon egentligen gillar på lägret. I ett par kapitel låter Huttunen läsaren sväva i en suggestiv ovisshet. Är det en smittsam galenskap som går? Eller finns det faktiskt övernaturliga väsen och en sorts portaler till andra verkligheter i elljusspåren?

Snart nog visar det sig dock att lägerledarna och var och varannan karaktär är ”invigda”, och då skingras mystiken snarare än tätnar. Texten hemfaller för mycket åt förklaringar, på ett sätt som kanske hade varit på sin plats i en ungdomsbok. Av flera anledningar tror jag att ”Elddjur” hade kunnat vinna på att lanseras som en sådan.