Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Huttunen frammanar häpnadsväckande hallucinatoriska bilder

I Joni Huttunens ovanliga roman har snön färgats röd. Elitidrottarna presterar på topp för att hamna i ett gränsland fyllt av spöken. Udda och säreget, skriver Niklas Qvarnström.

Joni Huttunen,Bild: Doppelgänger

Joni Huttunen

Elddjur. Doppelgänger.

Att vintersport kan vara förenat med livsfara har jag alltid haft på känn. Man kan bryta benen och frysa ihjäl. Eller åtminstone få allvarliga problem med ledbanden, av sportkommentatorernas rapporteringar att döma. Elitidrottare tar ut sig och blir utmattade. Går in i väggen så hårt att man praktiskt taget kan höra hur det låter.
Eller så tar de sig igenom väggen och hamnar i ett gränsland, där snön färgats blodröd och en och samma musikslinga från La Folia upprepas om och om igen. Där en blekfet Mäster Håte förhandlar om olycksaliga skidåkares själar och rävögon glöder som eld i midvinternattens mörker. Det är i alla fall så Joni Huttunen föreställer sig det i ”Elddjur” – hans andra roman på det lilla Malmöförlaget Doppelgänger, efter debuten ”Barrfiolernas rike” från 2016.
Också i den rörde sig spöken och sagoväsen i skogarna i norr, den gången i Finland. I den nya romanen är det den unga skidtalangen Lumi som bekantar sig med färgsprakande parallellvärldar i norrskenets rike någonstans utanför Kiruna, där hon befinner sig på ett elitläger för juniorer.
Hon har svårt att knyta an och håller sig helst för sig själv. Vem hon egentligen skickar sina alltmer desperata sms till – utan att någonsin få några svar – går efterhand upp för läsaren, i takt med att hennes ärende i ”eldlandet” får sin förklaring. Lumi har nämligen fått tillträde till ett dödsrike, med olika skikt och schatteringar, på andra sidan den vägg som man enligt romanens logik måste ha förmågan att pressa sig till mer än det yttersta för att kunna penetrera. En ganska annorlunda idrottsroman, med andra ord.
Till en början skildras Lumis utomkroppsliga erfarenheter och syner som ett psykotiskt gränstillstånd. Kort därpå drabbas också den enda person hon egentligen gillar på lägret. I ett par kapitel låter Huttunen läsaren sväva i en suggestiv ovisshet. Är det en smittsam galenskap som går? Eller finns det faktiskt övernaturliga väsen och en sorts portaler till andra verkligheter i elljusspåren?
Snart nog visar det sig dock att lägerledarna och var och varannan karaktär är ”invigda”, och då skingras mystiken snarare än tätnar. Texten hemfaller för mycket åt förklaringar, på ett sätt som kanske hade varit på sin plats i en ungdomsbok. Av flera anledningar tror jag att ”Elddjur” hade kunnat vinna på att lanseras som en sådan.
Inte desto mindre: i sina mest inspirerade stunder förmår Huttunen frammana häpnadsväckande bilder av hallucinatorisk kvalitet. För oss som alltid undrat vad det är som driver de här ”vinnarskallarna” i spåret, känns en övernaturlig förklaring dessutom nästan godtagbar. Ämnet är minst sagt originellt – och romanen helt i linje med förlagets ambition att vara ett ”hem för det udda och säregna”.
Gå till toppen