Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Oscar Westerholm: Bisarr nostalgi i Zelda-land

Samtiden drömmer om ett kosmetiskt förflutet. ”Cadence of Hyrule” är ett av de senaste i raden spel som idealiserar 80-talets Nintendo-klassiker.

Karaktärerna i ”Cadence of Hyrule”.Bild: Brace Yourself Games
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
När jag var sju år spelade jag det idag bortglömda ”The horde” på min Windows 95. Det var mitt första spel och jag tänker fortfarande på det ibland. Det har, på gott och ont, satt sina spår.
Vad man kunde göra var väldigt begränsat: man kunde bygga ett par kojor, resa staket runt byn, anlägga vägar, gillra fällor och plantera åkrar. Sedan skulle man hindra monster från att äta upp invånarna. Rakt på sak, enkelt. Teknologin var begränsad.
Det har hänt mycket på tjugofem år. Utvecklingen har gått ut på att göra spelen större, mer komplexa. Fjolårets ”Red dead redemption 2” nådde oanade höjder. Det var outgrundligt djupt, outtömligt och närmast osunt invecklat. Kanske för stort, för realistiskt.
I ”Cadence of Hyrule”, en bisarr spin-off på ”The legend of Zelda”-serien, har man möjlighet att drömma sig tillbaka till något enklare. Originalserien, som inleddes 1986 med ”The legend of Zelda”, berättar historien om hur prinsessan Zelda och hennes krigare Link tar sig an mörkrets krafter i sagolandet Hyrule. Det är en intrig som går att spåra till litterära förlagor som ”Sagan om ringen” eller David Eddings ”Sagan om Belgarion”.
”Cadence” skiljer sig från mängden av Zelda-spel. Istället för att gå med sin karaktär, dansar man. Soundtracket består av hårdrocks-versioner av de klassiska melodierna. Men det finns ändå, trots det bisarra konceptet, något klädsamt enkelt med spelet, en tilltalande ursprunglighet, som om det kommer raka vägen från drömmen om ett ideellt 80-tal utan buggar, trassliga kontroller och kantig grafik.
Ett kosmetiskt förflutet, alltså. Gamla spel får idag lyxiga nyutgåvor, med bättre grafik och mer följsamma kontroller. Samtida utvecklare använder sig å sin sida dåtidens mest framgångsrika spel som modeller. Ett av de mest framstående är ”Shovel knight” från 2014, som förlitar sig på ”Duck tales” från 1989.
Det finns något sorgligt i hur samtiden inte kan släppa taget, som om det idealiserade tillståndet egentligen döljer på en mörk ouppklarad hemlighet. Risken är att vi ser dåtiden i ett positivt, men också falskt, ljus.
Gå till toppen