Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Katia Wagner: Leif GW Persson spekulerar fritt om ensamkommande – igen

19-åringen som Asap Rocky misstänks ha misshandlat nagelfars i pressen. Författaren och journalisten Katia Wagner, som länge bevakat ensamkommandes liv i Sverige, visar på den hårdnande retoriken kring en utsatt grupp.

T v: En nioåring brottas ner av vakter på Malmö Central 2015. T h: 19-åringen i Asap Rocky-målet.Bild: Polisen/TT Erik Simander/TT
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
En knarkare som snor, hotar och slåss. En ”svårartad sort” som utan tvivel kommer att fortsätta sin bana. En ”gök”.
Så tecknar kriminologen Leif GW Persson 19-åringen som rapartisten Asap Rocky står åtalad för att ha misshandlat.
Han delar mer än gärna med sig av sina personliga uppfattningar. I intervjuer. I tv-studion. I sin kolumn i Expressen. I söndags skrev han:
”Vad gäller den händelse som ligger bakom åtalet mot Rocky och hans två medarbetare finns det tyvärr mycket som talar för att offret och hans kamrat utgör en betydligt mer svårartad sort än de tre åtalade.”
Svenska och internationella medier har svämmat över efter händelsen på Apelbergsgatan i Stockholm i början av juli. I Leif GW Perssons värld är offret klandervärt, han ska ha ofredat och provocerat fram situationen själv. Varit påtänd, ”onekligen jobbat hårt” för att själv utsättas för våld. Dessutom är det osannolikt att målsäganden ska ha betalat sina hörlurar – de är centrala i händelsen – med egna pengar, skriver kriminologen.
Leif GW Persson har till viss del rätt i det senare. Och de spridda filmerna av händelsen visar också att offret har uppträtt provokativt. I det femhundrafemtiotvå sidor långa förundersökningsprotokollet säger målsäganden själv, som svar på en direkt fråga, att han inte vet vad hörlurarna kostat eftersom han fått dem i present. Men det är förstås inte det Leif GW Persson vill ha fram. Då skulle han ha skrivit det. Vill han att vi ska tänka att lurarna är stulna? Leif GW Persson skriver: ”låt mig därför beskriva offren. Två ensamkommande flyktingpojkar från Afghanistan som under sin korta tid i sitt nya hemland tydligen försökt skingra sin ensamhet genom att driva omkring i Stockholms City för att stjäla, knarka, ofreda, hota och vid behov slå folk på käften.”
Han kallar det för spaning, ett finger upp i luften som han säger vilar på goda grunder. Hans påståenden följer med in i ett nyhetsreportage i samma tidning samma dag, och kallas där för analyser. Expressen tecknar sedan 19-åringen som en kriminellt belastad ensamkommande som dömts för narkotikabrott, snatteri och en misshandel. En som bott på flera adresser. Det stämmer i sak, men ensidigheten är slapp och insinuant.
Något jag har lärt mig när jag har fördjupat mig i de här frågorna är att det aldrig är svart eller vitt. Man kan vara offer och förövare i en och samma person. Det är komplext och svårt att teckna, men ingen vinner på att vi låter bli.
Ett sätt att berätta den här historien skulle kunna vara att ge en bredare bild av 19-åringen, hans vardagsliv i det nya hemlandet. Hans gode man försökte i några citat i Expressens artikel men som helhet blev det en berättelse där förövarperspektivet tog över.
I sociala medier kallas 19-åringen för hazarsvin, negerunge, IS-terrorist. Någon önskar att han skulle ha fått mer stryk.
I tv-studion kallar Leif GW Persson honom för ”göken”. ”Den lilla göken ger sig på livvakten.” ”Rocky och två av hans kompisar är på den här göken när han ligger ner.”
Det är inte första gången ensamkommande beskrivs med den här retoriken. I februari 2015 brottade två vakter ner en liten marockansk kille, Amin, på Malmö Central. Han låg på betonggolvet i videoklippet som Sydsvenskan publicerade, han skrek och skrek, och rabblade den islamiska bönen inför döden. Han trodde verkligen att han skulle dö i det ögonblicket, sa han till mig långt senare, när jag följde hans väg vidare i Sverige.
Det offentliga samtalet rasade om vaktvåld och inkompetenta ingripanden av barn. Men Leif GW Persson däremot, han viftade bort ingripandet. Kallade Amin ”den här göken”. Avfärdade skräcken som andra hade hört i pojkens röst. När han fick kritik sa han: ”Den här personen beter sig inte som ett vanligt barn”, och ”om ungen hade viftat med en morakniv hade det inte funnits några hinder för att skjuta honom”.
Flera hänvisade till kriminologens ”sakkunskap” när de ondgjorde sig över pojkarna. Tonläget skruvades upp, Amin och hans kompis kallades i olika nätforum för omänskliga avarter, negerungar och IS-terrorister. Vidare: Någon önskade att vakterna skulle tagit i mer. Någon hade lust att slå ut mjölktänderna på dem.
I december det året hittades sexton pojkar i ett ruckel i Mölndal. De var ensamkommande, den yngste uppgav att han var nio. De hade gjort ödehuset till sin boplats, ingen kände till deras existens. Stället saknade värme, pojkarna sov på madrasser på golvet. Det fanns inget vatten. I ett rum låg det avföring på golvet. Rapporteringen som följde handlade om olika brottsmisstankar: Olaga intrång, narkotikabrott, stöld. Nästan ingen skildrade misären de levde i.
Det var ett påtagligt skifte. Jag arbetade då med en bok om Amin och några andra ensamkommande som levde på gatan och allt oftare nämndes i medierna. Under januari månad 2016 publicerades mer än 2500 artiklar i tryckt press och på webben och drygt 80 inslag i radio och tv om ensamkommande barn och ungdomar. De tecknades nästan uteslutande som förövare och ett hot mot Sverige. Också den gången utmärkte sig Expressen, som skrev i en ledare:
”De stjäl och rånar. De gör inbrott och våldtar. Samtidigt som myndigheterna i många fall står helt maktlösa.”
Tidningen ändrade snabbt sin text, jag förmodar att de fick starka reaktioner, men ursprungsversionen var redan spridd. I SVT några dagar senare sa en anonym polis om de marockanska gatubarnen kring Sergels torg i Stockholm:
”De snor grejer överallt och misshandlar ordningsvakter på Centralen. Tar tjejer mellan benen och ger dem örfilar när de säger ifrån.”
En kväll kort efter inslaget samlades män i huvor och armbindlar på torget för ta saken i egna händer, som det stod på flygbladet som spridits under dagen. De jagade människor som inte var vita, filmsekvenser visar hur människor flydde i panik med de svartklädda männen efter sig. Flera misshandlades.
Det var som om fördämningarna helt brast. Ensamkommande pekades ut för allt möjligt, som en homogen grupp. De störde och hotade människor på bibliotek. De sålde och tog droger. De var opålitliga, otacksamma, sexuellt gränslösa. Vid en musiktillställning där det förekommit sextrakasserier gick en polisman ut och sa att gärningsmännen var ensamkommande. Myndigheten pudlade dagen efter, uppgiften var felaktig och man skulle se över sina kommunikationsrutiner hette det, men polismannens ord var redan i omlopp.
Ledningen för ett badhus i Stockholm gick ut i media och larmade om att ensamkommande trakasserade badande flickor. Oron spred sig. I Jönköping skärpte man bevakningen på en kommunal badanläggning, för säkerhets skull, trots att det inte förekommit några incidenter just där. Verksamhetschefen pekade ut ensamkommande som förövare.
”Det är mer blickar. Vi ser att de reagerar på det avklädda.”
Föreställningen om ensamkommande som förövare har fått så starkt fäste att få ifrågasätter. Kanske är det därför Leif GW Persson nästan oemotsagd får påstå i sin kolumn att 19-åringen som denna vecka gick in i tingssalen som brottsoffer en dag själv kommer att begå ”något riktigt djävulskap” med en längre tid på en säkerhetsanstalt som följd.
Nästan oemotsagd. 19-åringens advokat är förbannad och har framfört hård kritik mot Leif GW Persson och publiceringen. Smutskastningen, att hans klient medvetet misskrediteras. Den är under all kritik, säger han till mig timmarna innan rättegången börjar. Det finns andra bilder, som människor som har 19-åringen i sin närhet skulle kunna ge. Som skulle bredda, nyansera.
Att en del av dem som begår brott, håller på med droger och sextrakasserar också är ensamkommande är självklart. Men när nyanserna uteblir och när man som i det här aktuella fallet blandar fakta med rykten och fördomar och det leder till föreställningen att dessa människor existerar enbart i en dimension är vi ute på en farlig väg.
Katia Wagner är undersökande journalist och författare som har skrivit böcker om unga på flykt.
Gå till toppen