Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Henrik Johansson skildrar kravallerna inifrån

Alla som var på plats kan känna igen sig i Henrik Johanssons roman om Reclaim the streets-rörelsen. Petter Larsson imponeras av de detaljerade skildringarna av ungdom och uppror, men börjar gäspa när boken stagnerar i fängelsecellen.

Henrik Johansson.Bild: Annamaria Olsson

Henrik Johansson

Brev från en cell. Federativ förlag.

Den 9 september år 2000 red polisens rytteri ner den första Reclaim the streets-demonstrationen i Malmö. De slog ungdomar med ridpiskor och batonger, ringade urskillningslöst in folk i stora grupper och förde bort dem. Gatufesten blev ett upplopp, på grund av ett polisiärt övervåld som jag sällan sett maken till. Jag var där som journalist för tidningen Arbetet och fick hala fram mitt presskort för att inte själv bli bortsläpad.
När jag skrev om vad jag sett drog jag på mig mitt livs första skitstorm, från folk som ansåg att polisen aldrig kan göra fel, men som undantagslöst inte varit på plats själva.
I Henrik Johanssons verklighetsnära roman ”Brev från en cell” är reclaimen den unge Patrik Paniks första möte med den autonoma rörelsens aktivister. Han är småkriminell, uppfödd på ett väl motiverat snuthat och renons på politisk analys, och blir imponerad av deras mod och handlingskraft. Herregud, här finns folk som inte bara flyr, utan slår sig ur en avspärrning! Snart nog blir han betuttad i en av ledarna, flyttar in ett kollektiv, deltar med liv och lust i att bygga slangbomber och överfalla nazister på Möllevångstorget och börjar till och med läsa böcker.
På vägen får vi också, via insprängda efterhandsreflektioner av den mer intellektuella aktivisten Tanya, en inblick i radikala vänsterperspektiv och strategier.
Johansson är så noga med detaljerna, vilka slagorden var, vem som yrade om arbetarmilis, hur man sprang för att komma undan, att jag tror att alla vi som var på plats känner igen det mesta.
Krocken med rörelsekulturen, som också är en krock mellan sociala klasser, blir ibland rätt komiskt. Som när Panik har oändligt svårt att ta till sig idén om öppna förhållanden, eller när han blir utskälld efter noter av Tanya i ett brev för sin patriarkala syn på staten.
Det är ett fint stycke Malmöhistoria som förtjänar att berättas, och ett bidrag till en sällan inifrånskildrad rörelses historieskrivning. Man kan med fördel läsa det jämte Salka Sandéns ”Deltagänget” (Vertigo 2007), som utspelas under 90-talet i samma miljö.
Men det är också en berättelse om att vara ung. Människor som flyter omkring i lösa formationer, där saker ofta sker av en slump, hur man helt kan gå upp i den ena eller andra idén, försörja sig på brödjobb och på något vis försöka hitta eller skapa ett utrymme att leva i ett samhälle av förtryck.
Synd därför att vi i andra halvan av boken får följa Paniks väg genom rättsväsendet, med häkte, advokater och domstol, i ett fall som också det baseras på verkliga händelser. När den öppnare Malmö-verkligheten byts mot snäva cellväggar börjar jag gäspa. Det är ju heller inte helt enkelt att engagera sig i en persons försök att komma undan att straffas för brott som han faktiskt har begått. Och inte blir det bättre av att Johansson klistrar på ett son-och-far-drama med drag av skillingtryck.
Gå till toppen