Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

David Guetta trycker på alla känsloknappar

Hannes Grönberg lyssnade på David Guetta på Big Slap i Malmö.

Big Slap

KONSERT • David Guetta

HOUSE. Big Slap, Pildammsparken, Malmö 3/8.

Jag är inte säker på att musikhistorien kommer att hålla med – faktiskt är jag ganska övertygad om motsatsen – men under ett par år i början av 10-talet framstod David Guetta verkligen som en av årtiondets mest betydelsefulla artister.
Bild: Patrick Persson
Den franska dj:n var inte den första houseartisten som slog igenom i popvärlden, men hans stora genombrott 2009 markerade ändå början på en ny era. Här var en producent som jobbade med världens största sångare och som ändå krävde att hans eget namn skulle stå överst på skivomslaget. Här var en otvetydig popstjärna som kunde fylla arenor med fans utan att låtsas att han gjorde något annat än att spela skivor och bränna av fyrverkerier.
Guetta var ingen stor teknisk eller kreativ innovatör, men ingen av hans föregångare hade lyckats lika bra med att få dansmusik att kännas som en blockbusterfilm med stjärnskådisar i alla roller. Under ett par ganska märkliga år var han exakt rätt man på exakt rätt plats.
Egentligen är det inte särskilt länge sen, men på en housefestival 2019 känns den skäggige 51-åringen redan som en snäll pappa som kommer förbi för att titta till den scen han varit med och byggt upp. Guetta producerar fortfarande framgångsrika hits men ingen av hans nyare låtar kan få hela Big Slap-området att sjunga med riktigt samma känsla som åtta år gamla ”Titanium” eller ”Without you”.
På scen blandar han sina stora melodier med hårdare och taggigare electrospår men i grunden är han skickligast när han skriver pop av den allra blödigaste sorten, musik som okynnestrycker på alla känsloknappar den kommer åt tills det är omöjligt att inte reagera.
Så långt är allting som det ska, åtminstone för oss som tål lite sentimentalitet utan att skämmas till döds. Det är svårt att förneka att Guetta har varit ansvarig för en del ganska gräslig musik, men hans dj-set har förmågan att sälja även de oljigaste av hans produktioner till en jättepublik. Jag trodde till exempel inte att någon mindes The Black Eyed Peas ”I gotta feeling”, som Guetta producerade, med någon större entusiasm, men alla som dansar bredvid mig i kväll möter den med jubel och stora leenden.
Bild: Patrick Persson
Men Guetta nöjer sig inte med den vanliga blandningen av egna hitlåtar och pumpande electrohouse utan proppar också sitt set fullt av de kändaste låtarna han kan gräva fram. Han mixar Darudes tidiga 00-talshit ”Sandstorm” med Bon Jovis ”Livin' on a prayer” och bränner av Queens ”Bohemian rhapsody”, Eminems ”Lose yourself” och Daft Punks ”One more time” bara för att han kan.
Ett par låtval av den här typen är standard hos varje jätte-dj med självaktning men Guetta lutar sig så mycket mot prestigelös igenkänning att man undrar om han är rädd att publiken ska tröttna på honom. Nog gillar jag ”Old town road” med Lil Nas X lika mycket som resten av världen, men frågan är varför jag behöver den här fransmannens hjälp att höra den i ännu en remix?
Redan för fem år sen pratade David Guetta om att den hårdaste dansmusiken var på väg bort, och på sin senaste skiva återvänder han till det djupare sound som byggde upp hans dj-set på 90-talet, till låtar som rör sig med lättare steg och mindre flåsig andning. Men på Big Slap har han inget tålamod för den sortens sväng. När han bara har en och en halv timme på sig på scen väljer han helst spår som matchar hans arsenal av konfetti, eldsflammor och fyrverkerier. Tekniskt sett kan man kalla det mesta här för house men i grund och botten gör David Guetta pop i ordets mest bokstavliga bemärkelse – musik som mest av allt är ute efter att vara populär.
Bild: Patrick Persson
Gå till toppen