Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Ola Wikander vill förmedla skönheten i de heliga skrifternas språk

Ett språk är bara ett språk – även när heliga skrifter författats på det. Kenneth Hermele läser Ola Wikanders sympatiska bok om semitiska språk, men hade önskat sig fler aha-upplevelser.

Ola Wikander är doktor i Gamla testamentets exegetik och lärare i klassisk hebreiska.Bild: Kajsa Göransson

Ola Wikander

Ett hav i mäktig rörelse – om de semitiska språken. Norstedts.

Varför ska vi intressera oss för semitiska språk? Så öppnar Ola Wikander sin ganska kortfattade men ändå språkligt grundliga genomgång av hebreiska, arabiska, arameiska, fornetiopiska och många andra semitiska språk. Samtliga har vuxit ur den afro-asiatiska språkfamiljen (med några utvikningar till den indo-europeiska, dit svenska hör).
Svaret har tre delar. Först den enklaste: arabiska är idag ett av de mest talade minoritetsspråken i Sverige och hela Europa, skäl nog att lära sig mer om dess historia och särdrag. Sedan det kulturella: viktiga skrifter, angelägna för människor över hela världen, har författats på hebreiska (den judiska bibeln), arabiska (koranen) och akkadiska (Gilgamesheposet). Det gör det angeläget att förstå hur språken är uppbyggda, hur de bär sig åt för att uttrycka tankar och åsikter, hur de skapar berättelser och poesi.
Till slut känslan, dessa språk bär på en ”säregen”, ”karg” skönhet som Wikander vill förmedla, han talar om deras vackra halsljud, svalgförträngningar och stämbandsknackar, deras grammatiska finesser.
Sådant vill väl ingen missa, språk intresserar ju alla människor. Det är i alla fall min erfarenhet att språk är ett givet samtalsämne främlingar emellan (när man uttömt vädret). Men här blir det tyvärr ganska få aha-upplevelser för den som inte undrat över varför vissa konsonanter lagt sig över andra under århundradenas gång och varför en del semitiska språk använder vokalväxlingar för att skilja på en- och flertal (som på svenskans mus-möss).
Ola Wikander kom för drygt tio år sedan ut med den mycket uppmärksammade ”I döda språks sällskap”, populärkultur och folkbildning i ett. Även här resonerar Wikander med läsaren i åtanke, han berättar om forskningsläget, betonar att forskare, liksom han själv, ofta ändrar uppfattning, det är mycket sympatiskt. Ibland blir det svårt, i alla fall för mig som lekman. Wikander använder den vanliga språkvetenskapliga apparaten, och det måste han nog, för hur skulle han annars kunna förmedla hur ett ord på maltesiska låter och var i munnen det skapas? Till oss som inte omedelbart förstår vad allofon, cheshirisering eller glottis betyder, finns lyckligtvis tio sidor ordförklaringar.
Men annat är mer belastande. Alltför ofta leder en iakttagelse bara fram till att läsaren ombeds ”lägga märke till” och ”notera” att ett skifte skett, att ett ord stavas lika (eller annorlunda) på olika semitiska språk: det verkar som om Wikander tror att jag själv ska fascineras av att han säger att det är fängslande att studera dessa skillnader och förskjutningar. Vad ska jag göra med det faktum att ”fyra” är lika i många semitiska språk, medan ”tre” uppvisar mer variation?
Språk befinner sig i ständig rörelse, de lånar av varandra, de påverkar varandra, ”areal korsbefruktning” förekommer ofta, säger Wikander, och det är väl ingen som trott något annat. Att ett ord finns på olika språk behöver inte tyda på släktskap och skillnader ska inte alltid tolkas som att språken är främmande för varandra, de kan ändå höra till samma semitiska språkgrupp. På liknande sätt vänder han sig mot den som vill göra språk heliga därför att religiösa texter skrivits på dem. Att viktiga, imponerande, överlevnadsdugliga urkunder författats på semitiska språk säger ingenting om språken eller om de människor som talade och använde dem. Ett språk är bara ett språk.
På slutet återvänder Wikander till inledningens tankar om de semitiska språkens skönhet, de är ”på en gång minimalistiska och storvulna”. Storvulenhet parad med minimalism i uttrycket – det är en träffande beskrivning av semitiska språks särdrag. I varje fall känner jag igen mig, hur jag som barn i synagogan fångades mer av hebreiskans ljud och läten än av vad tora-texten och bönerna betydde. Jag fann hebreiskan vacker, även om jag förblev okunnig om vad språket ville säga mig. Och ändå talade det. Språk som ljud, som musik, som poesi i sig.
Därför förstår jag Wikanders kärlek till dessa språk, även om jag är osäker på om han lyckas förmedla den till läsare som saknar koll på skillnaden mellan bokstäverna alef och ayin.
Gå till toppen