Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Ett händelserikt liv fullt av arbete och omsorg

Hemma på Södra Långgatans äldreboende i Landskrona kallas hon för Babushka av personalen, ”mormor” eller ”farmor” på ryska. Halina Feller föddes i Vitryssland för hundra år sedan.

Hembyn där Halina Feller föddes finns inte längre. Där står det bara en minnessten kvar över våldet och förstörelsen som tyskarna kom med under andra världskriget.
Halinas föräldrar dödades båda och allt i bebyggelse brann ner. Halina hade då redan utbildat sig till sjukvårdare och jobbade på Röda Korsets tåg som plockade upp sårade soldater från slagfälten, för att ge dem vård och försöka få in dem på sjukhus.
Halina Feller från Landskrona fyller 100 år idag. Här är hon på bild från förra året, tillsammans med döttrarna, Emma (vänster) och Rozalia (höger). Foto: PrivatBild: Privat
– De tog hand om de skadade och på kvällarna underhåll de soldaterna med sång och dans för att muntra upp dem. Halina var alltid glad och älskade att dansa och sjunga, berättar Halinas dotter Emma Smusina som idag är 70 år.
Från början hade Halina fyra syskon. Två försvann under kriget, men två överlevde, en bror och en syster, som sedan fick egna familjer i Ryssland och dåvarande Sovjet. Halina mötte kärleken i Lvov och utbildade sig vidare som sjuksköterska. Hon arbetade bland annat för en distriktsläkare och senare för en kardiolog.
Halina har levt ett liv som präglats av strävsamt arbete, omsorg och gästfrihet. Hon har två döttrar, Emma och Rozalia, som båda föddes i Lvov, en stad som från början tillhörde Polen men numera ligger i Ukraina.
Från Lvov kom också deras far, Anczel Feller.
Till Sverige kom först Halina, Anczel och Rozalia, 1971. Senare kom Emma, med sin man. Att de valde Sverige som sitt nya hemland var ingen slump.
– Sverige var neutralt och här återförenades familjen berättar Rozalia Johansson, 65 år.
– Vår mamma jobbade jämt. På kvällarna arbetade hon ofta extra och åkte hem till folk för att ge dem förband eller sprutor, berättar Rozalia.
– Hon tyckte om att alltid göra saker och var aldrig rädd för att arbeta. Hon klagade aldrig över något och verkade aldrig vara trött. Vi fick förstås också hjälpa till hemma.
Hon var en bra mamma som alltid ställde upp, hjälpte och stöttade.
– Jag undrar ofta hur hon orkade och hann med allt. Det är så mycket som jag skulle vilja fråga henne om men nu kan jag inte det längre, för hon hör inte så bra och har slutat prata. Ändå är hon vid god vigör, vilket vi är väldigt tacksamma för. Hon har aldrig varit sjuk under sitt liv, fortsätter Rozalia.
I Sverige fortsatte Halina att arbeta på lasarettet i Landskrona, nu som städare. Hon blev erbjuden att komplettera sin sjuksköterskeexamen i Sverige för att kunna fortsätta jobba inom vården, men då kände hon att hon var för gammal.
– Då skulle hon vara tvungen att lämna familjen och åka till Uppsala och det ville hon inte.
Istället gick hon in för rollen som mormor till de fyra barnbarnen, något hon älskade. Så småningom kom också barnbarnsbarnen, sex till antalet. Halina lade ned mycket tid på sin älskade koloni i Landskrona där hon kunde odla grönsaker, frukt och bär.
– Hon har syltat, saftat och bakat och lagat mat. Kortspel var också något våra föräldrar tyckte om. Dörren stod alltid öppen för gäster hemma och det fanns alltid något att bjuda på, mat eller kaffe och kakor, fortsätter Rozalia.
Pappa Anczel dog för 13 år sedan, 2006. Han började sin yrkesbana i Polen och Ryssland i affärer som sålde herrkläder och hushållsartiklar. I Landskrona fick han jobb som fabriksarbetare på AB Thulinverken.
– Vi känner så mycket kärlek, beundran och stolthet över vår mamma, säger Rozalia.
Charlotte Ljunggren
Gå till toppen