Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Läsartext: Är det en rättighet att bo på utmärkt åkerjord?

Håkan Olsson kommer att tänka på en gammal överenskommelse när han funderar över den stundande utbyggnaden längs Höje å söder om Lund.Bild: Lars Brundin
Får verkligen Staffanstorps kommun bygga 3 000–4 000 bostäder, kloss intill Klostergården i Lund? Därtill på finaste åkerjord? Långt ifrån själva Staffanstorp!
Frågan kommer naturligt för den minnesgode:
Vi äldre kan minnas hur på 1960–70-talet länsstyrelsen samman med SSK (Sydvästra Skånes kommunalförbund) kom överens om att orterna mellan Lund och Malmö inte skulle få växa ihop.
Man skulle låta öppna åkerområden avskilja ortraden Lund–Hjärup–Åkarp–Arlöv–Malmö. Världens bästa åkermark därtill. I en växande folkmängd i en svältande värld.
Gäller denna viktiga pakt ännu?
Att den här gamla överenskommelsen för varje decennium naggats ordentligt i kanten står klart när man ser alla dispenser som alltför generöst givits längs stråket och runt städerna. Villa- och husmattorna, vägars och parkeringars asfaltytor har brett ut sig hektar efter hektar där mat skulle växa.
Frågan måste ställas: är det en mänsklig rättighet att få bo på bästa åkerjord som skulle använts till att föda framtida generationer? Det finns mycket sämre jordar att bygga på i närheten, dessutom i vackrare natur.
Med snabba tåg på återupptagen Simrisbana och snabbspårvagnar till Södra Sandby, Genarp och Vombsänkan skulle Dalby–Veberöd–Sjöbo och Österlen öppnas för stora områden bostäder på sämre jord och något jämna ut balansen mellan väst och öst.
Kommer vi kunna se framtida generationer i ögonen och hävda att vi var ”tvungna” att bebygga världens bästa åkerjord?

Håkan Olsson

Torparbron
Läs också Vi vill ha din åsikt – så här gör du
Gå till toppen