Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läsartext: Då jag skrek av smärta blev jag tillsagd att spara rösten till förlossningen

Efter två snabba förlossningar på fyra respektive två timmar var min oro stor inför tredje barnets ankomst, berättar Anna Popper Swane.Bild: Albin Brönmark
Jag blev uppriktig glad över Mato Bošnjaks insändare om ”VIP-upplevelsen” på Malmö KK, en upplevelse jag önskar alla födande par. Min tacksamhet är också för alltid enorm efter de tre problemfria förlossningar jag själv erfarit i Malmö men upplevelserna har för min del mer påmint om smärtsamma sistaminutenresor och jag har snarare känt mig ifrågasatt än viktig. Det har för mig varit oerhört frustrerande att inte bli tagen på större allvar i en så utsatt situation, framförallt som förstföderska men även när tredje barnet föddes.
År 2012 slogs jag av hur jag inte blev sedd som en individ utan placerad i ett fack av ”förstföderskor”. Efter flera samtal till KK med kraftiga värkar var det först när jag spydde av smärtan som jag fick komma in, trots att vattnet hade gått ett par dagar tidigare. När jag väl på KK uttryckte att jag hade ont fick jag det nonchalanta svaret ”det säger ni alltid” och när jag skrek av smärta uppmanades jag att sluta med motiveringen att jag skulle ”behöva rösten dagen efter”. Någon smärtlindring erbjöds inte. När personalen väl undersökt mig och förvånat insett att jag var nästan fullt öppen var det för sent för något annat än lustgas.
Efter två snabba förlossningar på fyra respektive två timmar var min oro stor inför tredje barnets ankomst nu i maj att vi inte skulle hinna in till förlossningen i tid. Direkt efter första samtalet blev värkarna så långa och täta som barnmorskan i telefonen uppmanat oss att de skulle vara för att vi skulle få komma in, så vi begav oss till Malmö och ringde igen när vi anlänt till väntrummet utanför KK. Kvinnan i telefon noterade då att det endast hade gått 45 minuter sedan vi sist talades vid och hon påtalade att hon sagt att jag skulle ha de värkarna i en timme innan jag ringde igen. Hon uppmanade mig att ta någon smärtlindring på egen hand och ringa senare igen. Vi stannade i väntrummet i en timme och gråtande av smärta tog jag mig igenom värkarna kramandes min mans händer. När jag inte stod ut längre ringde jag igen och då, fullt öppen, togs jag emot. En timme senare föddes vår son.
Jag avundas inte jobbet att ta emot höggravida kvinnors samtal och vara den som avgör när vi ska få komma in, men jag undrar vilka direktiv de som gör detta arbete har fått?
I samband med att vi fick vårt rum vid första förlossningen började min man med att dra för gardinerna ut mot Pildammsparken. Vi informerades bestämt om att det inte var nödvändigt, då man inte kunde se in. Ett par timmar senare när förlossningen var i full gång och ny personal kom in, ifrågasattes varför vi inte hade dragit för gardinerna för ”nu på kvällen ser man allt”. Vid det laget var jag så avtrubbad att jag inte brydde mig och det är ungefär så viktig mina förlossningar i Malmö har fått mig att känna mig.

Anna Popper Swane

Höllviken
Gå till toppen