Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Det var mer stake i realismen förr

På 60-talet var realismen kontroversiell. Är begreppet mer än en kliché idag? Galleri Wallners tematiska samlingsutställning tvingar Thomas Millroth att tänka med ögonen.

Ella Tillema, ”Himlen är blå, himlen är blå, himlen är blå”, 2019.Bild: Ella Tillema

Nygårds Karin Bengtsson, Ditte Ejlerskov, Johanna Fjæstad, Johan Furåker, Clay Ketter, Anders Krisar, Tomas Lundgren, Kristina Matousch, Viktor Rosdahl, Ella Tillema

”Realism”, Galleri Thomas Wallner, Simris, t o m 1/9.

Temat är realism. Ella Tillema levererar förstås klockrent med ett par som spanar mot en blå himmel där svärtan faller som bilan på en giljotin. Men Kristina Matouschs abstrakt svala målningar med hål och ränder, är de realism?
Och vad står egentligen begreppet för idag? Nog så ofta en kliché hämtad från stämningsfyllda foton, en stil med framgång i konstens prisnoteringar. Det var mer stake förr. Kanske är det svårt att föreställa sig hur kontroversiell realismen var i 1960-talets informella konstliv. Som i Lund en julikväll 1964 då polisen beordrade några unga konstnärer – bland andra Ola Billgren och Gert Aspelin ‒ att avlägsna sin kollektiva målning från Bantorget.
Eller fyra år senare då gruppen Björnligan ockuperade platsen framför Göteborgs konstmuseum med jättelika engelska konfektbitar, och straffades med feta tidningsrubriker och attacker mot konsten. För att inte tala om 1970 då polisen beslagtog Peter Dahls tavla med den blottade prinsessan Sibylla, ”Liberalismens genombrott i societeten”. Det var inte riskfritt att fabulera kring verkligheten. Realismen gav ny energi åt konsten. Men det som är friskt blir som sagt så småningom floskler.
Viktor Rosdahl, ”Orcus (a new dawn for an old sun)”.Bild: Galleri Wallner
I mångas ögon är nog de flesta målningarna hos Wallner inte realism. Snarare är utställningen allmänt stillös. Och det tycker jag är bättre än att stanna vid ytans utseende. För ska vi tala om realism måste hållningen vara viktig. Det är bästa sättet att förstå till exempel Johan Furåkers italienska vyer från anno dazumal. Likt en tålmodig arkeolog penslar han fram fascismens kärnvärden i granskningen av poeten Gabriele d'Annunzio. Det är mer innehåll än stil.
Om realism är en inställning kan till och med gammal mytologi komma till användning för att nå under ytan. Se på Viktor Rosdahl. Hans blanklackerade svartvita visioner av dödsriket har ingenting med förgängelse att göra; precis så använde Peter Weiss det förflutna i ”Motståndets estetik”. Som ett flöde där han sökte outlösta krafter. Att upptäcka dem är en av realismens främsta uppgifter.
Kristina Matousch, ”Cover hole”, 2019.Bild: Galleri Wallner
Matouschs målningar då? De står för sig själva, lämnar mig ingen ro. En tysk konstnär perforerade 2003 alla skiljetecken i George W Bushs tal inför invasionen av Irak med en grov tång för att frilägga frasernas brutalitet. Precis lika villkorslösa är Matouschs stansade hål i vardagsrealismens kökshanddukar; de öppnar mot mörker och tvingar mig att se.
Så kan ”realism” ha relevans också idag. För att ställa frågor, gå under ytan, undvika klichéer. Alla dessa olika målningar hos Wallner gör mig tvungen att om och om igen tänka med ögonen. Det är uppiggande.
Gå till toppen