Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Mer präktig än mäktig häxa i Madeline Millers prisbelönta roman ”Kirke”

Anna Lundvik läser boken som förpackats som en feministisk upprorsbok men som visar sig vara förnumstigt duktig.

Madeline Miller.Bild: Nina Subin

Madeline Miller

Kirke. Översättning Niclas Nilsson. Wahlström & Widstrand.

Förpackad som en feministisk upprorsbok och med en aura av att vara sommarens sista sträckläsning dyker den upp på svenska, amerikanska Madeline Millers prisbelönta roman om ”den första häxan i litteraturen” – Kirke. Det är en sorts fanfiction tillägnad Homeros, vilken med lust och humor stöper om den antika mytologins stora känslor, monster och magi till lättsam, men bildad, fantasyförströelse.
Det börjar som en version av Ovidius. Gudinnan Kirke är ung och oskyldig och förälskar sig i en människa. För att möjliggöra deras kärlek förvandlar hon honom med hjälp av magiska örter till en gud. Men väl som gud är han odräglig – och föredrar den vackrare Skylla. Den svartsjuka Kirke förvandlar då ”slampan” Skylla till ett havsvidunder.
När Kirke erkänner förvandlingarna skrattar hennes far, patriarken Helios, åt henne och påstår att hon aldrig skulle vara förmögen till sådan makt – som i en spegel av en vanlig kvinnlig erfarenhet. Men när hennes trollkunnige bror Aietes bevisat de magiska örternas kraft förvisas hon till en öde ö. En ö som ibland gästas av passerande sjömän. Och när den intet ont anande Kirke välkomnar dem på middag blir hon våldtagen.
Hur gör man motstånd mot en sådan maktordning? Med alla krafter som står till buds, förstås. Och nästa gång ett skepp lägger till är Kirke bättre förberedd. Innan någon hinner lyfta ett finger förvandlar hon skeppslast efter skeppslast med karlar till grisar. Det är ett snitsigt perspektivbyte på en episod ur den västerländska litteraturens själva fundament: Nästa skepp som lägger till vid Kirkes ö är Odysseus.
Jag är svag för den sortens motmyter. Häxan är en potent feministisk symbol – ofta nära till hands i litteraturen som det traditionella kvinnoidealets motsats, en figur till nytta i politisk teori, aktivism och populärkultur. Men Millers häxa är sympatisk, sårbar och skör. Hennes krafter är med gudomliga mått mätt små och hennes största bekymmer är skuldkänslorna över alla män som sjömonstret Skylla käkar upp. Nej, snarare än en berättelse om revolt är det en berättelse om att finna sig själv och att ”så gott man kan stå ut” i en förtryckande regim och med livet. Och det gör mig lite besviken, för om det är något häxfiguren har potential till så är det att återerövra allvaret och det farliga i att vara arg, mäktig och förbannad – men här fortsätter motsatsen att idealiseras.
Man kan läsa ”Kirke” utan förkunskaper, men med sådana får dramat en skjuts. Jag är nyfiken på hur Odysseus ska bli Kirkes älskare, och hur hon ska föda deras son Telegonos som sedan ska dräpa Odysseus. Inte minst är det ett nöje att se hur Miller gör för att knyta ihop mytologins snåriga säck, där Kirke gifter sig med Telemachos, (Odysseus och Penelopes son), och Telegonos med Penelope. Och författaren gör det, visar det sig, utan att bli fullt så incestuös.
Huvudpersonerna är helt enkelt rimligare, mindre heroiska i denna tappning. Den annars så psykiskt statiska Odysseus kommer hem till Ithaka traumatiserad av krig och våld. Kirke närmast moraliserar över de andra gudarnas och Odysseus ärelystnad och begrundar noga sin egen eventuella skuld. Faktum är att man får leta efter en präktigare häxa.
Visst är det sansade en fråga om att modernisera myten, men i en annars fantastisk värld blir det i längden tradigt med denna förnumstiga duktighet.
Gå till toppen