Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Slipknot spelar för de missförstådda

”En röst som förmodligen räddat fler liv än tusen skolkuratorer”, skriver Jonn Palmér Jeppsson.

Mick Thomson i Slipknot, på scen i Quebec tidigare i sommar.Bild: Amy Harris

Slipknot

METAL. We are not your kind.

Tjusningen med Slipknot? Känslan av att nio amerikanska lantisar i skyddsoveraller och skräckfilmsmasker är de enda människorna i hela världen som förstår hur just DU känner dig: osedd, missförstådd, så frustrerad av livet att något snart går sönder.
Efter att ha sålt 30 miljoner album och outat sångaren Corey Taylor som en närmast Ernst-mysig tv-kändis borde bandet ha tappat lite av sin ventilationskapacitet. Men nej, när Taylor vrålar om att vara bitter och missanpassad i låtar som ”Birth of the cruel” och ”My pain” – titlar så svartsynta att de gränsar till självparodi – låter han lika övertygande som när bandet debuterade för tjugo år sedan. Oavsett läge är rösten inkännande – förmodligen har den räddat fler liv än tusen skolkuratorer.
Jo, Slipknot har förstås alltid handlat om starka låtar också. De bästa hittar en perfekt skärningspunkt mellan det extrema och det tillgängliga, som när briljanta singeln ”Unsainted” varvar growl-rap och avgrundsgitarrer med ungdomskörer och popmelodier. Problemet är, som vanligt, att låtarna förväntas sysselsätta nio bandmedlemmar när det egentligen finns jobb åt fem. Så det stökas och slamras och läggs till suggestiva ljudcollage i 63 minuter innan alla är nöjda. På den punkten förstår vi inte varandra, Slipknot och jag.
Gå till toppen