Jag intervjuade Erik Lundin i våras, i samband med att han släppte sitt debutalbum ”Zebrapojken”. Han gav ett sympatiskt intryck men var också ganska reserverad och obenägen att prata om saker som rörde hans privatliv och uppväxt. Inte heller var han särskilt sugen på att prata om utvecklingen i förorten i politiska termer. Det var som att han ville låta musiken tala för sig själv, och på många sätt gör den ju det: hans låtar är väldigt berättande och självbiografiska, kondenserade som bra noveller.