Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läsartext: Pappor är inte barnvakter till sina egna barn

Män ska inte berömmas för att de tar sitt rättmätiga ansvar gällande barn och hem - vem berömmer egentligen de kvinnor som gör detta? Det skriver Cornelia Sandner.Bild: isabell Höjman/TT
Nu när min föräldraledighet på heltid börjar gå mot sitt slut, så är jag definitivt många erfarenheter rikare. Och x antal sömntimmar fattigare. Vår dotter är nu tre månader gammal, och på måndag börjar jag och min man dela vår föräldraledighet rakt av och turas om att vara hemma med henne varannan vecka i 1,5 år framöver.
Jag har under tiden hemma funderat mycket på min egen roll, som mamma, men även på min partners roll, som pappa. Ofta har vi fått höra att det är ”enklare” för papporna att vara hemma ”sen”, när barnet är ”större”, för det är ”roligare” för papporna när han kan ”göra mer” med barnet. Detta förhållningssätt måste vara det allra mest fördummande - nedvärderande - gällande de flesta män som blivit fäder.
För att inte tala om den enorma arbetsbörda som då läggs på modern, som förväntas tycka det är lajbans att ta de där sju svåra åren (som det förvisso inte är, men definitivt kan kännas som) med det lilla barnet, glatt ställa upp på det ”tråkiga” och kanske lite mindre givande som att ständigt frakta sin spädis från punkt A till B, lyssna upprepat på plingplong från babysittern som inte direkt är en Wagneropera och försöka brotta på ungen bodies med knäppningar så komplicerade att man bara skiter i allt och låter avkomman vara naken.
Självklart är det lättare att vara oengagerad om man inte är hemma med sitt barn, när man inte begriper vad som krävs för att vara standby till en individ man inte alltid kan tolka, med behov som inte alltid går att avhjälpa innan mistluren går av, blöjor som kommer på snedden av bara farten, utflykter till ställen utan skötbord (borde vara olagligt), flaskor som läcker i skötväskor, folk som frågar om barnet inte fryser/vill äta/har blöt blöja (som om man inte redan undersökt dessa saker själv?) och ingen reser sig på bussen trots att man harklar sig, stirrar ilsket och till slut får väsa fram ett mordiskt ”ursäkta” innan barnvagnen ska parkeras i rappet innan chaffisen gasar så man flyger omkull på golvet.
Självklart är det lättare att vara engagerad när man måste nattvaka, go-go-ga-ga halva förmiddagen, försöka handla med en spädis sur som en citron i vagnen (och som man käckt försöker dölja med hjälp av vindskyddet innan någon annan kund vill titta ”vad man har där”).
Män ska inte berömmas för att de tar sitt rättmätiga ansvar gällande barn och hem - vem berömmer egentligen de kvinnor som gör detta? Män är varken barnvakter till sitt egna barn, inte heller gäster i sitt eget hus. Däremot bör män absolut uppmuntras till och förväntas vara föräldralediga i större utsträckning (och tidigare i barnets liv, om det går). Som kvinna hade jag aldrig kunnat be min man om hans föräldradagar, de är ju inte mina? Jag har inte jobbat ihop dem. Och föräldrapenningen är ändå ett bidrag - en förmån - som borde förknippas med bra mycket större styrning och krav - så som alla andra bidrag utformas.
Det finns skillnader mellan män och kvinnor: en del biologiska, andra inlärda, en del slentrianmässigt uppfattade men felaktiga. En del skillnader får man acceptera, andra bör ifrågasättas och omprövas. En sak som är säker är att ingen människa blir förälder automatiskt, bara för att barnet lämnar ens kropp eller för att partnern föder fram det. Man lär sig vara förälder genom engagemang, närvaro, delaktighet. Inte genom att nödvändigtvis kopiera den andre förälderns sätt, för det kan omöjligen vara ett krav. Omväxling förnöjer, även om jag ibland får hålla mig själv i tvångströjegrepp när dottern hänger över makens arm som en påse nötter.

Cornelia Sandner

Gå till toppen