Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Heidi Avellan: Putin har också fel. Liberalismen lever.

För trettio år sedan flydde östeuropéer till liberal demokrati. När Putin nu kallar den förlegad har han lika fel som sovjetledarna då.

Vladimir Putin.Bild: Mikhail Klimentyev
Väst vann. Den liberala demokratiska världsordningen gick segrande ur det kalla kriget. Men slutet på historien? Idag tvivlar somliga på att det blev mer än ett fönster på trettio år.
Det började med en picknick. På ängarna i Sopron vid Ungerns gräns mot Österrike gick järnridån som delade Europa och nu fanns det ett hål i stängslet. Regimen i Budapest ville testa vad glasnost och perestrojka innebar i praktiken. För då växte friheten i Ungern – ett land som trettio år senare skulle utvecklas i motsatt riktning.
Den paneuropeiska picknicken blev mer omdanande än myndigheterna tänkt sig: innan den 19 augusti 1989 blivit kväll hade mer än sexhundra östtyskar tagit sig till Österrike. Resten är, bokstavligen, historia. När Berlinmuren föll i november blev världen en annan. Friare och bättre.
Men under de senaste åren har högerpopulisterna satt klackarna i backen. I slutet av juni förklarade Vladimir Putin att liberalismen är slut som ideologisk kraft. Han är knappast samtidens främste filosof, det är inte heller han som bestämmer hur det bör vara. Ändå är han något på spåren.
I en uppmärksammad intervju för Financial Times (27/6) inför sommarens G20-möte i japanska Osaka sade Rysslands president att den liberala idén har överlevt sig själv.
Han hävdade att allmänheten vänder sig emot invandring, öppna gränser och multikulturalism. Han kritiserade förbundskansler Angela Merkel för att Tyskland hösten 2015 öppnade för mer än en miljon flyktingar. Han påstod att invandrare tillåts mörda, råna och våldta, ”för att deras rättigheter som migranter ska värnas”. Han viftade bort anklagelser om homofobi i Ryssland med att folk får leva som de vill, men att detta inte får ”överskugga kultur, traditioner och traditionella familjevärderingar”.
Högerpopulistisk retorik. Klossarna som bygger den nationalistiska populismen, tillsammans med etablissemangskritik, klimatförnekelse och förlöjligande av genusteori och feminism. Så anklagas också Kreml för att stöda den alternativa högern genom finansiellt stöd och påverkansoperationer – inte minst under det amerikanska presidentvalet, brexitomröstningen och EU-valet.
Något presidenten självklart förnekar. Klart är ändå att han vill se ett Europa utan EU och en ordning med Ryssland i centrum.
Putin har fel, säger nationalekonomen Francis Fukuyama till Voice of America (13/7):
I ett liberalt samhälle överbryggas folks övertygelser, inte minst de religiösa, för att det ska gå att leva tillsammans. Medan olikheter och känslor i det forna öst tystades – och när friheten kom fanns ingen erfarenhet av att hantera olikheter:
”Om samhället inte byggs på en viss tolerans för olikheter – religiösa, etniska, rasmässiga – blir konflikten ändlös.”
Sommaren innan Berlinmuren föll publicerade Fukuyama sin epokgörande essä The End of History?. Hans poäng var att eftersom människors främsta strävan är att deras rättigheter erkänns så kommer liberalismen att triumfera. Men också Fukuyama medger idag att människor har fler drivkrafter – längtan efter frihet kan i oroliga tider överskuggas av längtan efter trygghet och starka ledare.
Putin har fel replikerade också EU-ordföranden Donald Tusk prompt på Putinintervjun. Det verkligt obsoleta är auktoritarianism, personkult och oligarkvälde:
”Den som hävdar att den liberala demokratin är förlegad hävdar också att friheten är förlegad, att rättsstaten är förlegad och att de mänskliga rättigheterna är förlegade.”
Den liberala världsordningen är pressad. Finanskrisen skakade om. Globaliseringen har visserligen gjort världen rikare, men också drabbat många; klyftan växer mellan somewheres och anywheres, de som stannar när jobben flyttar – oroliga för framtiden och misstänksamma mot förändring – och de som drar dit där den ekonomiska solen lyser. Högernationalismen griper kring sig. Brexit utmanar EU. Pekings makt växer och USA:s president undergräver den liberala världsordningen.
Så visst är liberalismen trängd. Men död? Verkligen inte. Däremot kan den ha glömt att påminna om sina förtjänster sedan 1989:
Det var inte bara frihet människor bakom järnridån saknade, det var också vardagligheter som toapapper och strumpbyxor. Med marknadsekonomin kom allt detta, men efter murens fall tystnade den ideologiska debatten. Politik blev administration och marknaden skulle leverera.
Liberalism innebär olika saker. Denna handfasta indelning är från BBC: ekonomisk liberalism med fri konkurrens och självreglerande marknad, politisk liberalism med individens frihet och mänskliga rättigheter och social liberalism med skydd för minoriteter, som hbtq-personer.
Uppenbarligen är det den politiska och sociala aspekten Putin avser i sin kritik, medan ekonomisk liberalism angrips från vänster. Han lyfter en ordning där suveränitet slår demokrati, där nationell enhet och stabilitet slår rättsstaten och mänskliga rättigheter. Han talar för sin regim.
Den liberala demokratiska världsordningen är den bästa styrelseformen hittills, med frihet och välstånd till flest människor. För auktoritära ledare är den ett hot. För alla förtryckta innebär den hopp. För dem som växt upp i frihet är den kanske för självklar.
Putin har fel. För ärligt talat:
Vem väljer Putins autoritära Ryssland framom liberal demokrati? Inte de som protesterar i Moskva. Vem väljer stabilitet framom frihet? Inte de Hongkongbor som sökt sig ut på gatorna. Vem väljer "familjevärden" framom mänskliga rättigheter? Inte de iranskor som nu trotsar slöjtvånget, inte homosexuella i på tok för många länder som älskar med livet som insats.
Gå till toppen