Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Edda Magnason och orkestern får allt att flyta

Håkan Engström tjusades av Kvinnoorkestern, och hade gärna hört bra mycket mer.

Dirigenten Mikaela Brorsson och Kvinnoorkestern, Edda Magnasons ensemble för dagen.Bild: Patrick Persson

Edda Magnason & Kvinnoorkestern

POP/KLASSISKT. Konstnärlig ledare: Lotta Alvin. Dir: Mikaela Brorsson. Gustavscenen, Malmöfestivalen 10/8.

”Nu blir det ödesmättad musik” sa Edda Magnason halvvägs in i den korta, men innehållsrika konserten på Gustav Adolfs torg. Nästan i samma ögonblick öppnade himlen sig, regnet störtade ner, och orkestern täckte i panik över sina ömtåliga träinstrument.
Men det fanns gott om spänning redan i musiken. Detta var ett av dessa sällsynta tillfällen då en låtskrivare med en poporienterad repertoar samarbetade med en klassisk orkester – huvudsakligen stråk, men också piano och ,i ett par nummer, accordion – och helheten blev större än summan av beståndsdelarna.
Edda Magnason har en tendens, i kraften av sin briljans, att överskugga andra aktörer – det hände i filmen om Monica Zetterlund, det hände i showen om Mikael Wiehes liv och göranden, det hände till och från också i dansföreställningen ”The feeling of going” på Malmö Opera – men denna konsert inte bara inordnade hon sig i den gemensamma musiken, utan klev emellanåt också åt sidan och lät orkestern göra sin grej. Vi fick ett stycke av Grazyna Bacewicz, ”Oberek” – livlig, ryckigt dansant – och musik ur Rachel Portmans fina soundtrack till Lasse Hallströms lättglömda film ”Chocolat”.
Ovädret tvingade musikerna att möblera om och stryka i repertoaren, men Magnason framförde några omarrade låtar från sin skivkatalog, liksom ett par nya låtar varibland den tjusiga ”Followers” gjorde störst intryck. En höjdpunkt var också ”Polar bear”, fem år gammal, där orkestern väl integrerats i arrangemanget och där Magnasons obekymrat porlande i flygelns diskant avsiktligt eller inte samspelade med textens underliggande tema om naturkatastrofer och känslan av att allt tills vidare flyter.
Annika Bjelk tog plats vid pianot när inte Edda Magnason själv var med på scen.Bild: Patrick Persson
Gå till toppen