På omslaget till Rosa Ventrellas roman ”Historien om en anständig familj” sitter en ledsen flicka på en vespa. Flickan och vespan är i fyrfärg, den smala gränden med kullersten i bakgrunden i svartvitt. Associationerna går spikrakt till Elena Ferrante, förstärkta av blurben under titeln som talar om det nya italienska miraklet som redan erövrat världen. Baksidestexten berättar också en historia med tydliga kopplingar till densamma: en studiebegåvad flicka i en fattig kuststad som styrs av den lokala maffian, en förbjuden och komplicerad vänskap.

Det råder ingen tvekan om att den litterära jordbävning som Ferrantes Neapelkvartett orsakade skapat efterdyningar, och konstigt vore väl om inte förlagen slog mynt av framgången. Är det bra eller dåligt? Kommer vi att översvämmas av trista copycats eller kan det innebära ett uppsving för den moderna italienska litteraturen? Det beror helt och hållet på vilka böcker som översätts, tänker jag efter att ha läst de tre senaste i skörden av italienska romaner.

Donatella Di Pietrantonios tredje roman, ”Den återlämnade flickan”, utspelar sig på 1970-talet i en liten by vid Adriatiska havet i regionen Abruzzo. Det är en febrigt intensiv historia, berättad i jagform, om en flicka som blivit bortlämnad till en rik faster som nyfödd av sin biologiska mor – och som sex år senare blir hastigt tillbakalämnad till sin fattiga ursprungsfamilj, utan att själv förstå vad som sker och varför. Klassperspektivet och jagets komplicerade relationer till sina två familjer står i centrum i denna återhållna men oerhört fint gestaltade roman, där ingenting är enkelt eller förutsägbart.

Pietrantonio nämner i en intervju att hon uppskattar Ferrante, och särskilt hennes korta romaner som föregick Neapelkvartetten, men när journalisten försöker dra fler paralleller mellan deras författarskap, till exempel det faktum att hon, liksom Ferrante, valt ett liv utanför den litterära offentligheten, sätter Pietrantonio ner foten: själv älskar hon kontakten med sina läsare och reser ofta på bokturnéer.

Den andra romanen i min bokhög är också en stor läsupplevelse: ”Olustens år” av Dacia Maraini. Det är en återutgivning från 1963, men Karin de Lavals översättning har behållit sin fräschör, kanske på grund av Marainis avskalade prosa, utan tidsbundna slanguttryck. Maraini, född 1936, tillhör en av Italiens främsta författare, mångfaldigt prisbelönt för sina romaner. Hon har också blivit mycket uppmärksammad som feministisk debattör, bland annat när hon öppet kritiserade påven i abortfrågan på nittiotalet.

”Olustens år” handlar om Enrica, 17 år, som växer upp i en fattig familj i Rom, med en mor som jobbar som sekreterare och en bohemisk och alkoholiserad far, som tillbringar det mesta av sin tid med att tillverka hopplösa fågelburar som ingen vill köpa. När modern plötsligt dör tvingas Enrica att klara sig själv och driver runt bland udda existenser i Roms undre värld, innan hon genom en slump får anställning som assistent hos en rik och tämligen snurrig grevinna.

Den strama och exakta stilen, rik på undertext och stämningsfulla scener, får mig att tänka på Alberto Moravia, som faktiskt var Marainis livskamrat under många år. Det får mig också att tänka på hur mycket det finns av den italienska moderna litteraturen att upptäcka och återupptäcka. Många författare, som Moravia till exempel, vore definitivt värda att återutges, och när det så krävs, nyöversättas. För att inte tala om Natalia Ginzburg, Grazia Deledda, Elsa Morante, listan är lång. Om Ferrante-effekten kan bidra till det, och till att översätta okända författare i början av sin karriär, som Donatella Pietrantonio, är det ju lysande.

Rosa Ventrellas roman ”Historien om en anständig familj” hade man dock kunnat lämna åt sitt öde. Det är, kort sagt, en riktigt dålig roman. Klichéfylld och sentimental med förutsägbar handling och platta personporträtt. Vill man vara välvillig kan man förstås kalla det genrelitteratur, och hävda att den också har sina trogna läsare.