Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Joy glittrar i tusen färger

Joy glittrar i tusen färger

HIPHOP. Stortorget, Malmöfestivalen 9/8.

Ingen kan hävda att Joy M’Batha är en färglös artist. Under de fem år som har gått sen hennes första singel har hon aldrig varit landets mest smakfulla eller stilrena rappare – aldrig den som varit bäst på att hitta sin plats och rätta in sig i ledet – men hon har alltid varit en av de mest egensinniga.
Konsert med Joy på Stortorget.Bild: Patrick Persson
När hon i slutet av sin konsert på Malmöfestivalens stora scen säger att hon gör vad fan hon vill är det med andra väldigt lätt att tro henne. Särskilt efter att ha sett vad hon kan åstadkomma när hon under en timmes tid får arbeta med fritt svängrum.
Hon uppträder i röd klänning och ansiktsmålning, framför en tron i sammet och en stor gul emoji som är glad och ledsen samtidigt. Hon sprejar ner scenen med guldglitter, låtsashalsar ur ett enormt rödvinsglas i papp, dansar som en zombie och räcker fingret åt himlen. Hon gästas av Panda Da Panda, Thomas Öberg och Bud Stankz och framför en låt tillsammans med sina fyra systrar. Dessutom öppnar hon alltihop med en svensk tolkning av Coldplays megaballad ”Fix you”, sjungen med lätt svajande röst och otroligt mycket känsla.
Det är en show som ger efter för alla infall och som bara blir bättre ju mer den släpper sina hämningar.
Samma fria inställning präglar Joys sätt att skapa musik. Hon kan göra vanliga raplåtar när hon har lust men väljer hellre att uppehålla sig i ett flytande gränsland där trap, grime, house och techno kan blandas efter humör. Mötet mellan rap och dansmusik gör Azealia Banks till en enkel referens men Joys attityd kan lika gärna jämföras med outsiders som Mykki Blanco eller Princess Nokia, artister som arbetar med hiphop som självklar utgångspunkt men som aldrig har brytt sig särskilt mycket om att måla innanför ramarna.
Bild: Patrick Persson
I inspelad form kan den grälla färgskalan lätt bli för mycket men live är excentriciteten alltid en fördel. Joy både rappar och sjunger bra och kan ge en festivalpublik tusen skäl till att också hennes mindre kända låtar bör betraktas som stora händelser. Hennes tre spår på engelska från förra året hör till exempel inte till hennes mest populära material. De är inte bara skrivna på fel språk utan också byggda med färre explosioner och beats som inte skriker på lika mycket uppmärksamhet. Ändå lyckas de inte sänka stämningen i mer än en knapp minut innan Joy får alla att dansa igen.
En del av mig tycker att gör sig allra bäst så, som partymaskin utan plats för eftertanke. Men i kväll är hon faktiskt ännu bättre när hon låter den glittriga cirkusstämningen smittas av lite grov melankoli. ”Du är så vacker och så äls” har inte bara en fantastisk titel och en rörande text utan lyckas också skrynkla till ett brutalt klubbsound tills det låter ömt och innerligt på allvar.
Gå till toppen